Ända sedan förra året har jag längtat, med näsan i brevlådan, och örat i telefonluren. Varje ljud har fångat min uppmärksamhet och varje rörelse har fått mig att rycka till. Som en naivt förälskad fjortonåring på helspänn, ända sedan den dagen då mina superlativ och min lovordsbuffert tog slut.
Johnny goes J är fenomenala på att leverera. Paketet med text och sång, där Johan Sandqvists fantastiskt mjuka, men ändå tufft sympatiska stämma går i täten, är fastetsad i mitt bakhuvud. Jag hör det var jag än är, i mataffären, när jag tränar eller när jag ska sova. Redan på förra skivan, ”Flying away from madness” bevisades den vokala stabiliteten. Vilken dessutom på senaste skivan ”Extended play” kryddats med snäppet vassare lyriska formuleringar, som växer för varje lyssningstillfälle. Förutom sång och text ligger bandets styrka hos de tydliga melodierna, gitarrharmonierna och helheterna. Den instrumentala kompetensen är slående och det är tydligt att bandet vet hur musik ska låta. De tvära kasten och stora kontrasterna mellan tungt och mjukt byggs upp i snygga arrangemang med välplanerade övergångar.
Visst finns det ett uns av besvikelse över att bandet valt flest tyngre låtar på skivan, då jag tycker att deras främsta styrka ligger i de lugnare partierna där avskalat möter perfektion. Trots detta lyser studioarbetet bakom skivan ”Extended play” genom med en till bredden fylld detaljrikedom och stora arrangemang. Däremot tycker jag att instrumentljuden, särskilt i gitarrens och trummornas fall, saknar tryck. Kanske har det använts digitala trummor eller väldigt mycket effekter på de båda instrumenten, för det kommer aldrig loss riktigt, utan fastnar oftast i ett kliniskt och för snällt sound. Speciellt i de hårdare och rivigare partierna saknar jag matchande styrka som får musiken att nå de tänkta höjderna, snarare än att vara den dämpande faktorn.
Johnny goes J talar till mig på alla tänkbara språk. Bandet har inga dåliga låtar, samtidigt som det finns en uppsjö av fullträffar. Med det instrumentutövandet och detaljkänslan finns det inte mycket mer att önska, förutom en lite kaxigare attityd i studioeffekterna.
Som en förlorad ungdomskärlek dyker dom upp med ömhet när den behövs som bäst. ”Lovande inför framtiden” kan man ju slänga sig med hur som helst, men jag har aldrig menat mer allvar än när jag pratar om Johnny goes J.
Jens Ganslandt
|
|
01. Link
02. Kick down lick up
03. Don't mind my mind
04. Mr. Moss
05. Good to go
www.johnnygoesj.com/
|
