Att lyssna på Pascal är som att förflytta sig rakt in i en tonårsfylla. Allt snurrar snabbt och man vet aldrig riktigt vad som händer. Det bara händer.
Vid det här laget är det redan uttjatat, men jag säger det igen för den som av någon anledning missat det, Pascal låter precis som om man blandat Ebba Grön med Håkan Hellström. De har det där drivet där allt måste fram och helst ska man inte spara på reverben heller.
Eller vad sägs om versionen av Kal P Dals gamla dänga ”Jonnie” som fullkomligt slaktas, i en positivt bemärkelse. Om låtar nu kan slaktas på ett positivt sätt.
Det var också genom en cover som Pascal gjorde sig kända i höstas. Nämligen i en försvenskad version av Bruce Springsteens ”Hungry hearts”, som blev ”Hungriga hjärtan”. Men det är med gråa samhällsskildringar likt ”Sjuk” som Pascal är som bäst, för det är där någonstans där som man känner att fyllan börjar avta och desperationen och ångesten över ännu en morgondag kommer fram. Dock känns det som om den där desperationen ibland är svår att tygla och att det likt de flesta tonårsfester lätt urartar. Det blir helt enkelt för mycket. Men det är helt klart att Pascal har stått för en mycket intressant debut.
Björn Lindh
|
|
01. Jävla Bengt
02. Dö inte nu
03. Jonnie
04. Sjuk
05. Motorväg
06. Förbi fabriken
07. Kom inte till mig
08. Ensam på en krog i Hamburg
09. Kyss mig
|
