Ibland stöter man på sådana band man absolut inte kan tycka illa om. Antennas är ett sådant band. Ibland stöter man även på band som man inte kan älska. Antennas är ett sådant band. Det som kännetecknar den typen av band är att dom ofta har låtar som varken är dåliga eller riktigt bra. Det är bara något mellanting. Och man saknar något som sticker ut, för kvaliteten är för jämn rakt igenom. Kanske en tre minuters popdröm hade ändrat det. Och då menar jag att det kanske hade räckt med en låt som sticker ut, som gör bandet värt att älska lite mer. Än ingenting. Antennas är så mycket medelmåtta rakt igenom att det andas Coop Forum. Typiskt Svensson, ni vet. Varken mer eller mindre. Eller lagom, det självklara typiskt svenska.
”Sins” är på sätt och vis Antennas albumdebut. Egentligen släppte bandet ”Perpetual motion” 2004. Det var dock under bandnamnet Novak, som kanske låter bekant. När Novak tappade två medlemmar och en ny uppsättning kom till kände dom kvarvarande att det var lika bra att byta namn och sound. Antennas har en modernare ljudbild än vad Novak stod för, där just modern nästan kan ses som ett digitalt ljudlandskap.
Det är Existensminimum (Magnus Henriksson) som stått för produktionen och det hörs. Resultatet är en form av stororkestral lo-fi med framträdande blås- och stråkarrangemang. Det går att ana små inspirationer från David Bowies mest pompösa stunder.
Även om Christian Björkmans panikslagna röstläge sätter en tydlig och färgstark prägel på Antennas förblir dom aldrig mer än bara bra och mittemellan. Det är det lilla extra som gör att man stannar upp som fattas. Eller som att älska utan kärlek. Det är svårt. Det är det extra som saknas för att fastna. För jag faller inte tillräckligt.
Kalle Nilsson
|
|
01. Gonna get it right
02. Always on my mind
03. Adapt!
04. Used to be an artist
05. C’mon
06. It’s not over
07. Untie the knot
08. Sins
09. When the time is right
10. Someone for us all
www.antennas.se |
