Förlåt 65 Days of Static, men det går inte att gilla er. Ni är postrockare, ni är från Sheffield, det här är er fjärde skiva. Jag förstår och respekterar att ni inte vill låta er begränsas av genrekonventioner när ni kommit så långt i er karriär men kunde ni inte ha förändrat er så att ni blev åtminstone lite tilltalande?
”We Were Exploding Anyway” låter som vore den inspelad på 90-talet när en framtida teknologisk dystopi faktiskt kändes sannolik. 65 Days of Static gör musik lika själfull som en maskin och resultatet blir därmed helt känslokallt. Detta blir ytterst problematiskt eftersom en av postrockens hörstenar är känslofullheten och kontraster mellan hårt och mjukt, svårt och lätt. Utan kontraster blir allt bara en enhetlig sörja utan accenter.
Förvisso finns det tillfällen när 65 Days of Static snuddar vid, säg, Fuck Buttons monumentala tongångar men dessa tillfällen är snarare undantag än regel. Regeln är nämligen att det låter som soundtracket till valfri cyberpunkfilm, så till den milda grad att det ibland blir smärtsamt att höra på. Jag välkomnar alla försök att förnya postrocken (där nämnda Fuck Buttons får sägas ha gjort en stor insats), men det här var en fåfäng ansträngning.
Johannes Ådén Bygdell
|
|
01. Mountainhead
02. Crash Tactics
03. Dance Dance Dance
04. Piano Fights
05. Weak04
06. Come To Me
07. Go Complex
08. Debutante
09. Tiger Girl
Bandets hemsida
"We Were Exploding Anyway" på Spotify
|
