Friskt vågat, hälften vunnet, brukar det heta. Dalmasarna i The Saigon Sickness är ett bra exempel, då de med sin högst pretentiösa alternativrock inte alltid låter klockrena, men ändå lyckas upprätthålla lyssnarens intresse. Även de gånger jag tänker att ”det här är väl inte så jäkla bra” funderar jag inte en sekund på att stänga av skivan.
Men sedan kan man fråga sig själv om vilket som är bäst; att vara genuint bra eller ”bara” intressant? The Saigon Sickness prickar utan tvivel in det sistnämnda, men de hundraprocentliga låtarna är det sparsamt med. Jag förmår mig inte att dissa bandet och deras vision, men det saknas något för att skivan ska få en permanent plats i mitt medvetande.
Spridda delar av skivan är superba, som countrygitarren i ”Dear China”, den stiliga poprefrängen i ”Dusenberg” och det smått desperata i ”Vultures on My Trail”. I avslutningslåten ”Downstairs” lyckas bandet slutligen pricka in en riktig kanonlåt. Genom att sätta känslan före allt annat är låten med sin Thursday-minnande atmosfär och melankoli en av de bästa bitar jag hört hittills i år.
Jag tvivlar inte på att The Saigon Sickness kommer att kunna erövra fans med debuten ”Invocation of My Demon Brothers”, och jag skulle inte tveka över att satsa pengar på att nästa skiva kommer bli en höjdare, men i dagsläget saknas en hel del högkvalitativt för att jag redan nu ska bli ett fan. Spana in och håll ett öga på bandets framtid, kära läsare.
Sebastian Zweiniger
|
|
01. Dusenberg
02. I Lost My Brothers to the War
03. Dear China
04. Endtime
05. Nail Bite
06. Cracked Windows (I Love You Still)
07. Burn Bridges Burn
08. Sunshine and a Filthy Place
09. Vultures on My Trail
10. Downstairs
Hemsida
Myspace |
