Att Eels senaste skiva, den åttonde i ordningen, skulle vara munter är ett absurt påstående. Verkligheten är elak mot Mark Oliver Everett – mer känd som Mr. E – och som ett försök att bota smärtan gör han musik. Tidigare har det handlat om moderns cancerdöd och systerns självmord. På ”End Times” är ämnet Mr. E:s av kärlek brustna hjärta; något som i sitt sammanhang kan tyckas vara en banalitet men de facto är lika hjärtskärande att lyssna på som ”Elizabeth on the Bathroom Floor” eller ”Cancer for the Cure”.
Att göra ett så kallat skilsmässoalbum hade lätt kunnat bli ”här sitter jag och plinkar på en akustisk gitarr och tycker synd om mig själv” men ”End Times” är så mycket mer än så. E uppvisar en bitter sentimentalitet men behandlar den med ett upphöjt lugn som förklarar att det ändå finns hopp. Den humoristiska lyriken som är ett av E:s största kännetecken ”A Line in the Dirt” bjuder på rader som ”She locked herself in the bathroom again/So I am pissing in the yard”. Angående gitarrplinkandet finns det där men lika ofta är det en annan instrumentering som ligger till grund för låtarna – ett spår består bara av en inspelning av ett regn, till exempel.
Avslutande ”On My Feet” är ett skolboksexempel på hur ett musikaliskt bokslut ska låta – vackert, sorgligt, men ändå hoppfullt. Med mig är det okej att Mr. E inte skriver mer låtar; det lär dock inte hända; nästa olycka väntar nog runt hörnet.
Johannes Ådén Bygdell
|
|
01. End Times
02. Gone Man
03. In My Younger Days
04. Mansions of Los Feliz
05. A Line in the Dirt
06. End Times
07. Apple Trees
08. Paradise Blues
09. Nowadays
10. Unhinged
11. High and Lonesome
12. I Need a Mother
13. Little Bird
14. On My Feet
"End Times" på Spotify |
