|
|
| 2010-07-17 |
| Takida |
| Sommarrock, Svedala |
 |
| Alldeles lagom |
|
|
|
|
|
|
Till skillnad från många andra avskyr jag inte Takida. Men inte heller gillar jag dem. Jag kan stå ut med att lyssna på deras musik – tusan, ”Handlake Village” är rentav en bra låt – men vad det märkvärdiga med Ångesönerna skulle vara, det lyckas jag aldrig klura ut. Ur min synvinkel är de så typiskt svenska man kan bli. Lagom. Det de sysslar med blir aldrig dåligt, men det blir aldrig bra heller.
Ungefär så upplever jag deras spelning på Sommarrocken. Deras låtar är alldeles lagom hårda och lagom softa. Deras scenframträdande är alldeles lagom rörligt. De verkar vara alldeles lagom engagerade. Energinivån är även den – hör och häpna – alldeles lagom.
Är jag enformig i mitt användande av ordet som bara finns på svenska? Kanske. Men jag hittar ingen bättre beskrivning för det som Takida sysslar med. Det håller sig på en jämn nivå spelningen igenom, utan dippar och utan höjdpunkter. Jag tappar intresset flera gånger under spelningens gång, och finner det svårt at fokusera på bandet. Saker som tomma ölflaskor på marken intresserar mig mer stundvis.
För på något sätt är det just medelmåttor som Takida som är det värsta som går att recensera. Hade de varit genomusla så hade de åtminstone bjudit på nöjet av en totalsågning, och gett mig en anledning att bry mig. Som det är nu går deras musik istället rakt förbi mig. Det finns inget som hugger tag i lyssnaren, som skakar om och säger ”Lyssna, detta är grejen”.
I kombination med deras slöa framförande blir festivalens avslutning faktiskt outsägligt trist. Snacka om antiklimax på vad som länge såg ut att vara Sommarrockens bästa upplaga någonsin.
Sebastian Zweiniger
|
|
Foto:
|
|
