Under turnénamnet ”The Black Procession” (som även bjuder på Hatebreed och Bleeding Through) är Machine Head ute på sin första riktiga headlinerturné för senaste skivan, tillika mästerverket ”The Blackening”, men efter över 300 spelningar i support för nämnda skiva är detta också den sista som bandet kommer genomföra innan de låser in sig i studion för att skapa nästa verk. Därför har bandet plockat fram sina längsta setlistor på länge, strukit flertalet urlakade livefavoriter och valt att spela lite mer oväntade låtar ur sitt urstarka arkiv, och i realiteten är det precis lika lysande som på pappret.
Jag slås av en enorm lättnad när introt till ”Clenching the Fists of Dissent” ljuder, och är så där lycklig som man ofta är när en konsert inleds med ens absoluta favoritlåt med bandet ifråga. Dessvärre slutar Phil Demmels gitarr att fungera kort in i låten, varpå han kvickt lämnar scenen. Bandledaren Robb Flynn märker emellertid fort att ledgitarren saknas och övergår till att med lyckat resultat spela både komp- och ledgitarr en kort stund, tills Demmel återkommit med en fungerande gitarr. Sådant kan bara fullblodsproffs fixa.
Ingen med smak för metal kan argumentera mot att kvällens låtlista är så aptitlig som något inom den hårdare sfären av musik kan bli, och sällan tidigare spelade kanonlåtar som ”Spine” och ”Exhale the Vile” får förmodligen mer än undertecknad att rysa av välbehag. Extra glad är jag över att ”Days Turn Blue to Gray”, begåvad med sanslöst gripande melodier och bandets förmodligen mest hjärteskärande text, spelas i en gåshudsbringande version. Tändarballaden ”The Burning Red” stjälps dock något av den alkoholpåverkade publikens allsångskrål, vilket hindrar låten från att bli den magiska stund den annars väldigt enkelt kunnat bli.
Men viktigast ikväll är inte de fantastiska låtarna, det är snarare den inspiration bandet efter närapå 20 år fortfarande har i överflöd och den tacksamma hjärtlighet de öser över sin publik. Robb Flynn klämmer ur sig sin mest passionerade sång i såväl de brutala som de mjuka partierna, och dirigerar tillsammans med bassisten Adam Duce publiken till att förvandla golvet till ett slagfält. Bandet lyckas, under ledning av mästerliga trummisen Dave McClain, fullkomligt ösa skiten ur snabba krossare som ”Aesthetics of Hate”, ”Seasons Wither” och ”Block”. Bara att se batteristen i aktion är ta mig tusan värt hela biljettpriset.
När till sist bandet ger oss en vital ”Halo” och en ”Davidian” levererad med samma intensitet som en rivningskula kan ingen i Vegas anrika lokaler annat än dyrka och tacka bandet för dess existens. Machine Head har ett fast grepp om metaltronen, vilket inte lär vittra förrän bandet ligger i en kista några meter under marken.
Sebastian Zweiniger
|
|
Foto: Alex Solca (pressbild)
Clenching the Fists of Dissent
Imperium
Beautiful Morning
Spine
The Blood, The Sweat, The Tears
Days Turn Blue To Gray
Seasons Wither
Aesthetics of Hate
Old
The Burning Red
Exhale the Vile
Declaration
Bulldozer
Block
Halo
Davidian
|
