Jag är inte ett dugg förvånad över att Mustasch plockar konsertinledningen från sin senaste, självbetitlade platta, men däremot är jag djupt oförstående. För all del är det korta introspåret ”Tritonus (Prelude)” en godkänd inledning, och att bandet faktiskt lirar sitt intro istället för att låta det ligga förinspelat väcker beundran hos mig. Men i övrigt? ”Heresy Blasphemy”? Enformigt rifftuggande utan mening. ”Mine”? Grym refräng, men inget som bandet inte gjort bättre förr. ”Damn It’s Dark”? Blek låt med klena melodier. Med detta väljer Mustasch alltså att i det närmsta sätta krokben för sig själva redan vid startskottet, och det märks på bandet då framförandet låter lika oengagerat och ofokuserat som låtarna själva gör på skiva.
När min gamla favorit ”Dogwash” sedan kommer fram höjs mina förhoppningar, men tyvärr lyckas bandet varken göra denna eller de två efterföljande ”Falling Down” och ”Accident Black Spot” rättvisa, på grund av ett, precis som under de tidigare låtarna, halvhjärtat framförande. Sistnämnda låt höjs i och för sig när bandledaren Ralf Gyllenhammar kallar upp Pontus Snibb, sångare och gitarrist i AC/DC-svängiga Bonafide, på scen. Ralf hänger på honom sin gitarr och låter Snibb ta över soloprestationerna under ett parti, där det inte råder någon tvekan om att Snibb är den klart bäste gitarristen i lokalen.
I och med den sköna ”6:36” lossnar det, äntligen. Ralf vaknar ur sin tidigare surmulna, lilla dvala, och öser därefter på med sin skönt Göteborgska humor mellan låtarna, precis som vi vill att han ska göra. ”Homophobic/Alcoholic” är skönt stoner-svängig, och trion bestående av kvällens bästa låtar, ”Parasite”, ”Down in Black” och ”I Hunt Alone”, sitter som en välplacerad käftsmäll.
Refrängstarka publikfriaren ”Double Nature” avverkas som ett första extranummer, ett par strofer från senaste skivans ballad ”I’m Frustrated” kläms in, och därefter står en grymt säker avslutning med den stenhårt träffsäkra ”Black City” på agendan. Det tog obekvämt lång tid, men slutligen har Ralf charmat varenda människa inne på KB. Det bör ses som beundransvärt: snubben kom inte igång förrän efter ungefär halva setet, och har därför under blott halva konserten gjort det som många andra frontmän kräver en hel spelning, och mer därtill, för att lyckas med. Det bör väl ändå visa att Ralf är ett unikum inom rockvärlden?
Sebastian Zweiniger
|
|
Foto: Fredrik Etoall (pressbild)
Tritonus (prelude)
Heresy Blasphemy
Mine
Damn It's Dark
Dogwash
Falling Down
Accident Black Spot
The Audience Is Listening
Bring Me Everyone
6:36
Homophobic/Alcoholic
Monday Warrior
Parasite
Down in Black
I Hunt Alone
Double Nature
I'm Frustrated (delvis)
Black City
|
