Det är så snyggt, det är så snyggt, det är så otroligt snyggt. Nämn ett tråkigare val än att öppna en spelning med första låten på sin senaste skiva, och försök sedan nämna någon som gör det bättre, snyggare och mer gåshudsframkallande än Depeche Mode. Jag förälskade mig i ”In Chains” redan vid första lyssningen, och rankar den bland bandets allra, allra bästa låtar. När det förlängda introt ljuder och bandet, förstärkta av extramusikerna Peter Gordeno (keyboard) och Christian Eigner (trummor), traskar ut på scenen och dränks i publikens bifall går en rysning genom ryggraden. Till sist kommer sångaren David Gahan ut, och extasen är i hamn. Låten börjar i en omarrangerad, än mer stämningsfull version, där den på skiva tjusiga rytmiken förstärks av autentiska trummor, och en snyggare inledning kan knappast tänkas. Redan här har Depeche Mode publiken i sin hand.
Fortsättningen med första singeln från senaste skivan ”Sounds of the Universe”, ”Wrong”, är grymt bra, men dessvärre står följande ”Hole to Feed” för något av en liten svacka. Jag gillar låten på skiva, men på något sätt vill den sig inte. Bandet räddar dock situationen illa kvickt med klassikern ”Walking in My Shoes”. Allra häftigast är ett instrumentalt mellanparti i den sistnämnda låten, där David Gahan i någon rytmisk, manisk dans rör sig över snart sagt hela den enorma scenen. Lika coolt är det i ”A Question of Time”, där sångaren i valda bitar ställer sig snurrar på stället i en imponerande fart. Hur karln fixar att gå rakt utan att vackla och att sjunga utan att sluddra därefter begriper jag inte.
Jag hade gärna sett den underskattade ”Playing the Angel”-plattan från 2005 representeras av mer än bara ”Precious”, men det nya, suggestiva arrangemanget av låten ifråga väger upp min saknad. Ännu bättre är ”World in My Eyes”, öppningslåten från bandets förmodligen mest klassiska skiva ”Violator” (1990). Responsen från publikens sida är överväldigande, och David Gahan visar här verkligen upp vilka kvaliteter som frontman han besitter.
Inför ”Insight” och ”Home” lämnar Gahan, Andrew Fletcher (keyboard) och Eigner scenen, och kvar står Martin Gore (gitarr, keyboard) och Gordeno. Endast understödd av Gordenos lågmälda pianokomp får Gores fantastiska sångröst stå i centrum, till ett magnifikt resultat. Det är på sitt vis grymt beundransvärt hur Depeche Mode fixar att infoga ett sådant avbrott i spelningen, utan att tappa varken driv eller flyt.
Spelningens mest komiska ögonblick infinner sig i den gamla godingen ”Policy of Truth”, när David Gahan kommer av sig i andra versen, vilket får till följd att hela låten trillar ur takt. Han tvingas stanna hela bandet och ställer frågan om det var hans fel, varpå bandet får spela om låten. Minnesvärt!
Vi får höra en nästan hårdrockstung tappning av ”I Feel You”, vi får uppleva en snygg tagning av klassikern ”Enjoy the Silence” och vi får se hur Gahan lyckas få snart sagt varenda människa inne på den fullsatta arenan att vinka armarna i takt under ”Never Let Me Down Again”. Att David Gahan är kvällens huvudperson råder det ingen som helst tvekan om. Jag slås av hur grymt tonsäker han är, och hur han lyckas sjunga låtarna nästan exakt som på skiva. Vad som beträffar kroppsspråk är det imponerande att en snart 50-årig snubbe fixar att rulla på höfterna och dansa på ett sådant… hrrm… utmanande vis utan att se ett dugg patetisk ut.
Efter en kort paus där ljudanläggningens tystnad kompenserats å det väldigaste av publikens öronbedövande bön efter mer från Essex-farbröderna kommer så Martin Gore och Peter Gordeno ut och ger oss ”One Caress”, på ett lika avskalat och fenomenalt sätt som de två balladerna från ”Ultra” (1997) tidigare under kvällen. ”Stripped” och ”Behind the Wheel” avverkas snabbt och smärtlöst, och snart står vi där och gungar i takt med ”Personal Jesus”. Jag har i skrivande stund svårt att tänka mig en bättre och mer stämningshöjande avslutare än denna.
Någonstans ekar det i mitt huvud att Depeche Mode faktiskt till hundra procent levererar på rutin, och att det de gör ikväll, gör de exakt likadant imorgon och i övermorgon (utom att komma av sig under ”Policy of Truth”, hoppas jag). Men det spelar föga roll när det är så bra som det är, och jag kan inte annat än kapitulera inför hur genomtänkt och briljant showen är. Allt, verkligen allt – låtval, låtordning, framförande, ljusshow, filmer på storbildsskärmen, scenbygge, gubbarnas agerande – är så bra det någonsin kan bli, och mer än så går inte att begära. Som jag sa i början; det är så snyggt, det är så snyggt, det är så otroligt snyggt...
Sebastian Zweiniger
|
|
Foto: pressbild
In Chains
Wrong
Hole to Feed
Walking in My Shoes
It's No Good
A Question of Time
Precious
World In My Eyes
Insight
Home
Miles Away/The Truth Is
Policy of Truth
In Your Room
I Feel You
Enjoy the Silence
Never Let Me Down Again
One Caress
Stripped
Behind the Wheel
Personal Jesus
|
