|
|
| 2010-01-20 |
| The XX |
| Brew House |
 |
| Frenetisk extas |
|
|
|
|
|
|
Hur ofta ser vi inte vankande engelsmän vid strandkanten komplett insmorda med solskyddsfaktor 47, ett sådant massivt lager att likheten med en smurf blir slående. Men den vita och oskuldsfulla hyn bär på en hemlighet, på en dyrgrip som ska skyddas från solens strålar och småbarnens gräddglassar. Där gömmer sig nämligen en blyghet inför ljuset, där finns en mörk svärta som inte bör belysas, en lågmäldhet som skyddas av solskyddsfaktorns väktare – där finns smärtan.
The XX bär på den dyrgrip och skyddande smärta som behövs för att göra berörande musik där njutningen ligger i lidandet. Det lidande som detta fantastiska band lyckas förmedla med löjligt bra tvåstämmig sång, Curegitarrgångar, slagverksensembler och elektroniska basgångar är fantasiskt. Lidandet, smärtan och glädjen exploderar ut ur högtalarnas djup och omkullkastar varje tänkande människa. Lidandet blir till hopp, smärtan till lycka och glädjen till en uppoffring.
Blygsamheten i framförandet må vara ett överrenskommet signum men som nu tillhör en självklarhet som aldrig förpassas - då viskande röster av ”Crystalized” och ”Islands” slår mig i mellangärdet, eller tongångarna i Cureinfluenserna som tas emot genom ”Hear Skipped a Beat”. Det är så bra. Det är så sjukt bra att jag nästan inte vill höra mer. Den totala omvandlingen är nu ett faktum. Folket gillar vad de hör, vad de inte ser och vad de tycks vilja. Må det vara så att spelningen flyttades från Pusterviksbaren till Brew House vilket i sig var synd, men kärleken till dessa tre smurfar är outtömlig.
Spelningens extas, dess klimax nås då Oliver Sim, tillsammans med Jamie bankar skiten ur det mörbultade slagverket. Den frenesi och energi som förmedlades var bland de starkaste avslutningar jag någonsin varit med om. Efter en timmes trans väcktes man ur sin slummer. Dessvärre, jag säger faktiskt dessvärre, envisades The XX med två extranummer av den enkla anledningen att det tillhör god sed, men NEJNEJNEJ, aldrig tidigare hade jag velat slippa detta fjäskande och publikfrieri, vilken den största delen av publiken instämde i då nästan alla gick. Vi gick och gick och gick men kom bara djupare och djupare in i oss själva.
Som en avslutning måste en tår fällas. En tår för XX – det blir inte bättre än så här. Härmed är XX historia när det nu inte längre finns något att försvara, det blir aldrig bättre än vad det är när det är som bäst.
Christoffer Hedman
|
|
Foto:
|
|
