|
|
| 2009-12-13 |
| Regina Spektor |
| KB, Malmö |
 |
| En härlig upplevelse |
|
|
|
|
|
|
Konsertrecensioner i stort brukar helt utelämna förbandet vilket jag tycker är oförtjänt och t.o.m. lite taskigt. Förband kan ofta förgylla konserten och ibland vara det som besökaren kommer ihåg innerligast när de beger sig hemåt. Med detta i åtanke måste jag nu därför säga några ord om kvällens förband Jenny Owen Youngs. En för mig helt okänd artist som med sitt luciaglitter och sin amerikanska kaxighet tog mig med storm. Efter sin halvtimma på scen lämnade hon i alla fall mig suktandes efter mer. Men trots den här positiva överraskningen så överglänste inget Regina Spektor under kvällen.
Jag har velat se Regina Spektor ända sedan (den numera nästan sönderspelade) Begin to Hope kom ut. Trots tidigare skivor slog denna ned i världen som en blixt från klar himmel. Regina och hennes pianos segertåg över världen var överväldigande och svårt att värja sig emot. T.o.m. min dåförtiden hårdrocksälskande kompis föll pladask och det var inte förrän då jag visste att något riktigt stort var på gång. Med sin lekfullhet moderniserade hon piano-popen och gjorde den angelägen på nytt.
När jag nu ska få se henne live för första gången är jag sådär nervös som jag brukar vara i sådana situationer. Jag rynkar lite på näsan när jag ser att scenen är full av instrument. Speciellt elgitarren och trummorna gör mig rädd att Regina ska göra något halvdant försök att vara rockmamma för hela Malmö. Denna ängslan stillas dock. Regina har för kvällen tre bandmedlemmar som alla tre är utomordentliga musiker och ger Regina och hennes piano precis den plats de behöver. Elgitarren används dessutom på ett mycket coolt sätt, Regina spelar ensam på scenen ”That Time” med den turkosa gitarren.
Regina är precis så charmig som jag hoppats. Hon har dessutom en sensuell aura runt sig, som förstärks av hennes knallröda läppar och otroliga publikkontakt. Och komplimanger för hennes utseende och musik låter sig inte väntas med. En lite generad Regina tar emot komplimang efter komplimang från publiken. Som ovan sagts har nästan Begin to Hope blivit sönderspelad för mig, det känns därför helt rätt av Regina att fokusera på senaste skivan Far. När skivan kom tidigare i år var jag inte överdrivet positivt inställd till den och den hamnade snabbt i glömska. Men efter att ha hört låtarna live får jag verkligen omvärdera min ståndpunkt, ”Eet”, ”Two Birds” och speciellt ”Folding Chair” är otroliga live. Om jag ska vara lite negativ så är väl fokusen lite väl Far-centrerat till en början. Publiken får vänta i 45 minuter till första från Begin to Hope, nämligen ”On the Radio”. Jag förstår inte varför man inte kan blanda lite mer?
Slutet blir en skön blandning av gammalt och nytt med den personliga favoriten ”Hotel Song” som höjdpunkt. Som publik får man här för en gång skull valuta för konsertpengarna. Regina är inte den som redan efter en timme stapplar ut från scenen för att snabbt åka vidare till nästa stad. Regina kör istället i hela 1.45 med en energi som smittar över på publiken och som nog kommer att sitta i ett par dagar efteråt.
Anders Svensson
|
|
Foto: Emma West (Arkiv: Way out west 2007)
|
|
