Folket i Skåne är troligen värst i världen när det gäller att vara blasé beträffande kulturutbudet, och att istället för att stötta band, spelställe, arrangör och hela cirkusen med sin blotta närvaro hellre sitta hemma för att roa sig med… ja, vad vet jag. Här har vi alltså In Flames, Sveriges största hårdrocksband och dessutom en av landets största musikexporter någonsin, som tillsammans med fyra ytterligare väl valda band (varav tre gjort skäl för sin existens denna afton) intagit Malmö Arena, och därmed utlovar en minnesvärd helkväll med bra musik. Det är därför trist att se hur scenen placerats alldeles för långt fram i lokalen, och hur minst en tredjedel av sittplatserna gapar tomma, medan det fortfarande finns gott om utrymme på golvet för den stående publiken. Tråkigt, så tråkigt.
Om vi istället ägnar oss åt hur konserten låter och ser ut, så blir jag så mycket gladare. Inledningen med ”Cloud Connected” är nästan för klockren, och fortsättningen med de hårdare låtarna ”Embody the Invisible” och ”Pinball Map” sitter som en rak höger på hakspetsen. Vad som emellertid förbryllar mig är att låten ”The Chosen Pessimist”, som med sitt långdragna postrockande och nästan Radiohead-minnande atmosfär utan tvekan är det mest annorlunda In Flames någonsin komponerat, läggs relativt tidigt i setet. Inget fel i det, då låten framförs helt fantastiskt, och gåshuden gör sig påmind flera gånger under låtens åtta minuter. Det malande slutpartiet hade bandet kunnat nöta under resten av konserten – jag hade suttit som paralyserad och nickat med i takterna ända tills slutet.
Allsångsfavoriten ”Trigger” är förstås hisnande i all sin catchighet, och även om jag vanligtvis har svårt för In Flames pre-”Colony” (det vill säga före 1999), måste jag erkänna att kvällens bidrag från den tidigare eran, ”The Hive” och ”Artifacts of the Black Rain”, ros i hamn med äran i behåll, och sänker inte upplevelsen det minsta, trots att ingen av dessa låtar kan nå upp till exempelvis ”Pinball Map” eller ”The Quiet Place” i fråga om kvalitet. Sistnämnda förstörs delvis av att ljudet lämnar alldeles för lite utrymme åt de förinspelade keyboards som utgör en stor del av atmosfären i In Flames musik. Avslutande ”My Sweet Shadow”, min absoluta favorit, lider också av samma problem. Störande.
I övrigt går det givetvis att gnälla en smula på låtvalet. Fjolårets alster ”A Sense of Purpose” är ofantligt mycket bättre än vad många navelskådande bakåtsträvare påstår, men varför inte plocka raketen ”Move Through Me” därifrån, istället för mediokra ”March to the Shore”? Samma sak gäller det obegripliga singelvalet ”Delight and Angers” – en skickligt arrangerad låt, men ”Sleepless Again” är så mycket snyggare. Vidare saknas många tidigare livefavoriter i setlistan, som ”Colony”, ”System” och ”Touch of Red”, men det är petitesser jag kommer att tänka på nu när jag skriver denna recension.
När Dead By April, ett av de fyra förbanden, lirade tidigare under kvällens gång benämnde bandets gitarrist Johan Olsson In Flames som ”Sveriges kanske bästa liveband”, vilket jag är den förste att hålla med om, och vi är knappast ensamma om att tycka så. Men det finns förstås en bra anledning till det. Genom årens gång har In Flames turnerat världen över, nästan nonstop, och att spela en låt som ”Only For The Weak” sitter så gjutet i bandmedlemmarna att de lär kunna framföra den felfritt även i sömnen. Är det något negativt? Knappast. Att rutin finns och blir över för minst ett dussin andra band medför givetvis att spelningar avverkas på just rutin, men samtidigt garanterar det oss i publiken att vi ingalunda kommer få en dåligt framförd och slarvig konsert, utan tvärtom – valuta för pengarna.
Och det är just så jag upplever denna måndagskväll på Percy Nilssons (förvisso fullt nödvändiga) skrytbygge. In Flames levererar det som väntas av dem, och precis som tidigare gånger jag sett bandet låter det så osannolikt bra att jag stundvis inte vet var jag ska ta vägen. Mer än så går väl ändå inte att begära?
Sebastian Zweiniger
|
|
Foto:
Cloud Connected
Embody the Invisible
Pinball Map
Delight and Angers
Disconnected
The Chosen Pessimist
Trigger
The Hive
Only For the Weak
Artifacts of the Black Rain
March to the Shore
Come Clarity
Leeches
Alias
The Mirror's Truth
The Quiet Place
Take This Life
My Sweet Shadow
|
