|
|
| 2007-04-27 |
| Roger Waters |
| Globen, Stockholm |
 |
| Gammal är äldst |
|
|
|
|
|
|
Roger Waters konsert i Globen har varit utsåld sedan ett halvår. Timmen innan giget strömmar puliken till, här gäller det att vara på plats i tid. Inget förband denna kväll som man kan strosa in till när det passar en. De flesta på läktarna är i medelåldern, med slitna gamla konsert-tröjor och förväntasfulla ögon. Men även en yngre generation som kanske främst kommer för att få höra Pink-Floydmaterialet som dominerar kvällen.
Roger Waters lämnade Pink Floyd 1983 efter år av bråk med bandet och i första hand David Gilmour. Roger trodde nog att Floyd skulle dö med hans avsked, men bandet levde vidare snudd på lika framgångsrika som tidigare. Detta måste ha grämt Roger vars solokarriär aldrig kommit upp till samma nivå. Under Live 8 återförenades Pink Floyd, men någon permanent fortsättning tycks inte vara aktuell. Pink Floyds senaste turné gick av stapeln 1994 och gubbarna blir ju inte yngre direkt.
Så, trots att Roger Waters har en solokarriär som spänner över nästan 25 år, inser han att publiken kommer för att få höra låtarna från Floyd-eran och lägger upp giget därefter. Första halvan består av en mindre del eget material samt en stor dos Floyd. Bl.a. ”Shine on you crazy diamond” som handlar om Syd Barrett som grundade Pink Floyd 1964. Syd dog förra året i sviter av diabetes och ett allmänt hårt liv med psykisk sjukdom och droger. Under den 16 minuter långa låten visas bilder på en ung Syd Barrett på skärmarna. Snygg gest. Efter paus får vi ”Dark side of the moon” i sin helhet ner i minsta detalj. Hela konceptet är mer show än ren konsert, med två separata delar med en kvarts paus däremellan.
Hur låter det då? Fantastiskt. Förutom bra ljud får vi klassiska Floyd-attribut som flygande gris, snygga laserprojektioner, konfetti, videoskärmar och prisman från omslaget till ”Dark side of the moon”. Att vara musiker i detta snyggt svartklädda elvamannaband kanske inte ger något större utlopp för egen kreativitet. Detta handlar om att återskapa Pink Floyds sound från 70 och 80-talet, ingenting annat. Det musikerna så klart och följer mallen i varje detalj. På förhand var jag lite tveksam till hur gitarristerna skulle klara att axla David Gilmours sound och känsla, men det lyckas över förväntan. Snowy White är väl den av musikerna som inte alltid helt kan hålla fingrarna i styr och drar iväg på små soloutflykter utanför manus. Detta verkar inte bekomma Roger Waters, som giget igenom mest ser nöjd och belåten ut. Han vankar av och an med basen på magen, vinkar till publiken och tackar oss ödmjukt flera gånger för att vi har kommit. När en av körtjejerna kliver fram och gör en makalös version av ”The great gig in the sky” står håret på min kropp i givakt, och den avslutande ”Comfortably numb” ger mig en sån sanslös nostalgikänsla att jag nästan börjar grina.
Förutsägbart? Ja visst. Nyskapande? Inte alls. Men en kväll då man inser att viss musik aldrig går ur tiden, oavsett vilka trender som gäller just idag.
Björn Thulin
|
|
Foto: www.ema.se
|
|
