|
|
| 2006-04-07 |
| Pascal |
| Accelerator på Kägelbanan |
 |
| Inlevelse, charm, känsla! |
|
|
|
|
|
|
På vad som måste vara Sveriges minsta scen ställer sig tremanna - eller enmanna och tvåkvinno – bandet Pascal för att rädda kvällen. Dom vet det kanske inte själva, och det gör inte jag heller just då, men så kommer det att bli. För inte hade jag förväntat mig något som detta, musiken är helt okej på skiva, men detta knasroliga band gör sig verkligen bättre framför en publik! Mest för att det inte bara blir skrik och skrän då, utan man ser att trion står och garvar åt varandra och faktiskt verkar ha rätt kul. Man blir liksom inspirerad att se det goda i all skiten (och då menar jag så klart inte deras musik utan den allmänna skiten). Isak (på gitarr och sång) är en figur i eget slag, och det menar jag så positivt som jag bara kan. Det är riktigt uppfriskande att se hans galna inlevelse och små danskreationer på scen. Han är i en helt annan värld verkar det som, och får alla att vilja vara med och spexa. Men även övriga i bandet har faktiskt väldigt bra inlevelse i stunden, och faktum är att dom har support här på Kägelbanan, två tjejer står längst framme vid scenen och dansar igång stämningen ordentligt!
Pascal kör låt på låt, och ju fler låtar dom spelat, ju mer tycker jag om dom. Sånger som “Hungriga Hjärtan”, “Kom Inte Till Mig” och “Kyss Mig” får här vem som helst att längta efter festivaltider. Det känns som att det borde vara mer folk här, lite trängsel och mysigt, lera under skorna och mera allsång. Samtidigt kunde det lika gärna varit tre personer i lokalen, jag känner på mig att Pascal skulle ge järnet ändå och det skulle knappt märkas att mer än halva landet saknades i upplevelsen.
Det är en lättsam och trevlig spelning. Jag ler för mig själv när jag ser att Manuela (på bas och sång) kastar en road blick åt återstående två bandmedlemmar som rockar loss i till synes improviserade, men intensiva, korta solon på gitarr och trummor i något som liknar en battle. Det är just dessa små detaljer som får mig att tycka om det här bandet mycket mer än vad jag gjorde när jag bara hade hört skivan. “Dö Inte Nu” och “Jonnie” är helt underbara live. Hög mysfaktor. Jag kan ta det skitiga, skräniga, inte riktigt rumsrena - för på scen blev allt så mycket charmigare än det var innan.
Då och då svävar någon ut på musikaliska äventyr, vilket ger lite spänning till det hela och gör kvällen mindre förutsägbar. Även om spelningen inte flyter på helt och hållet utan “misstag” så är det heller ingen panik eftersom det hanteras smidigt och bra. Mimmi (på trummor) snurrar långsamt en trumpinne i luften vid ett tillfälle och väntar under någon sekund in rätt tidpunkt att köra igång takten igen efter att den för en kort stund tagit vägen någon annan stans, och låten fortsätter. Det är just då jag ser självklarheten detta band har på scen. Så utan att smöra för mycket vill jag bara säga att det här faktiskt var ett riktigt roligt framträdande, och väl värt att ses!
Jamilla Nordquist
|
|
Foto: www.kyssmig.com
|
|
