|
|
| 2010-06-23 |
| Petter Seander |
|
| |
| Ett nästan religiöst uppvaknande |
|
|
|
|
|
|
Många av er har säkert sett honom tidigare och kanske till och med avundats honom. Petter Seander är redan innan sin debutskiva en livepersonlighet av rang och ett känt ansikte i musiksammanhang som bland annat Kristian Anttilas högra hand. Konsert efter konsert har jag konstaterat att det finns något väldigt fängslande i Petters blotta uppenbarelse. Det har någonting med energin att göra och det faktum att han utstrålar en sån glädje.
Men, det är inte bara i egenskap av basist som vi fått känna honom under början av 2010 utan även som soloartist. I våras kom debutalbumet ”The Denial of Me, Myself & I”.
- Det är ett album som är mer jag själv än något annat jag medverkat på innan, säger Petter. På ett sätt tror jag att jag kommer se tillbaka på det här om tio år och tänka att det var mitt första riktiga steg mot att hitta den plats jag vill vara på, musikaliskt och personligt. Ett nästan religiöst uppvaknande, utan att låta alltför mycket som en pastor.
- Jag ser den som ett pussel. Varje bit ger en ledtråd till min bakgrund och min strävan mot någonting annat. Mot att förändra, utveckla den jag har varit som person och gå vidare mot något nytt . Rädslan för stillastående är konstant hos mig, den jagar mig genom livet. Och eftersom skapandeprocessen var helt hämningslös och ettrig så är resultatet kanske spretigt, snurrigt, men det viktigaste var att alla trådar fick komma fram. För mig sitter den ihop som ett spindelnät.
Vad vill du framkalla för känslor hos lyssnarna?
- Det är i grund och botten ett självbiografiskt album. Det primära var, som jag tror det är hos de flesta musiker, att tillfredsställa mig själv. Jag är dock stark anhängare till tanken att självtillfredsställelse ger allmän tillfredsställelse. Det är långt ifrån ett introvert album, nästan glättigt vid första anblick. Man kan välja vilken sida man väljer att se. Svart eller vit. Och krocken där emellan.
- Skivan som helhet är väl ändå någon slags fusion mellan indie, folkrock och svenskt nittiotal, så gillar du något av det där så är du i hamn.
Precis som så många andra artister, konstnärer och vanliga människor så var det i Köpenhamn som visionerna skapades och besluten fattades. Petters svar på den omöjliga frågan om vad man vill göra med sitt liv resulterade i en, enligt honom feg mellanväg, att göra det han alltid gjort fast på ett nytt sätt. Några månader senare var debuten klar med tio rykande färska låtar.
Var hittar du din inspiration till låtarna?
- Utan inbördes ordning: att tiden går; att vara trött på sig själv; hybris; dålig självinsikt; hämnd; lycklig kärlek; fylla; folk som växer upp; att vara avundsjuk; gamla hjältar; att tro att man är något; att tro att man inte är något; historiens ironi; nostalgi; tron att allt var bättre förr, naivt explosiv glädje; ilska; ytlighet. En obskyr blandning av självupptagenhet och totalt självförakt. Ett förnekande av framtiden till förmån för efterklok reflektion, kryddad med infantil tro på att framtiden och jag kan tänkas samarbeta.
Som nämnt i inledningen så är Petter ingen nykomling i musikkretsar utan han har under sin karriär hunnit vara basist bakom Kristian Anttila samt sångare och gitarrist i Sleeping Beauty. Vilka lärdomar kan man då ta med sig från tidigare erfarenheter?
- Det känns som att jag först nu förstår vad jag lägger för innebörd i begrepp som musiker eller artist, vad jag tycker att det innebär. Kontaktnäten är såklart större nu, scenerfarenheten och så vidare. Förväntningarna är mer sunda, ingen ohälsosam förhoppning om förändring. Dessutom har jag lärt mig att bättre hantera turnétristessen – går på museum, kanske åker lite hundsläde eller fotar lite med mobilkameran. Eller bara tvingas ner på lite rundpingis i bastun. Jojo. Det är världens bästa jobb på många sätt. Utvecklande och konserverande på samma gång.
Men det är inte alltid bara positivt att ha en diger meritförteckning. I många recensioner av debutskivan så blir det ofrånkomliga jämförelser och referenser till speciellt Kristian Anttila.
- Så som tillgängligheten ser ut nu så är det så oerhört lätt för lyssnaren att skapa sig en egen uppfattning om musik. Ett klick bort på I-tunes och Spotify så spelar det ingen större roll vad någon tidigare sagt längre. Möjligheterna att styra sin egen smak har aldrig varit större. Jag hoppas på att folks nyfikenhet övervinner en mänskligt medfödd lathet. Jag brukar tänka på det hela som att - ”vad skall jag göra åt det”? Men gilla det gärna, hemskt gärna!
Hur kommer dina prioriteringar se ut framöver? Kan du kombinera allt på musikfronten?
- Målet är att köra två separata turnéer i vår. Dels min egen under mars och april, sedan Handen på Hjärtat med Kristian Anttila i maj. Sommaren blir ett pussel, men önskan är att hålla alla bollar i luften. Jag blir sjukt lätt otålig och uttråkad så jag ser det bara som en förmån att ha mycket att göra.
- Det blir knappast någon sommar med halmhatt och hängmatta i alla fall. Mer en engångsgrill i Ludvika.
Du ska till Kina och spela, hur kan det komma sig? Vad är dina förväntningar på detta?
- Jag och Kristian var på en liten turnésväng i Beijing 2008 och det var en extremt häftigt. Det känns som att den kinesiska indie och punkundergroundscenen befinner sig i en unik situation. Man möter något som fortfarande känns spännande, intresset för västerländsk musik, livstil är genuint hos de kineser man möter på spelställena. En intressant krock mellan av det kinesiska arvet och lockelsen hos något annat. Musik var plötsligt något nytt, något farlig och spännande igen. Folk lyssnade extremt uppmärksamt, frågade och fotade massor. Det finns en enormt bra dokumentär som heter ”Beijing Bubbles” som på något sätt förklarar känslan av att vara där. Nu har jag hittat en promotor i Shanghai som sätter upp ett par shower i oktober. Kan bli årets höjdpunkt. Dessutom blir det cykling i Guilin och jäkla massa friterade gräshoppor.
Jens Ganslandt
|
|
Foto: Pressbild
Debutalbumet på Spotify |
|
