|
|
| 2006-06-07 |
| Existensminimum |
|
| |
| Magnus Henriksson är helnöjd med Existensminimum |
|
|
|
|
|
|
Magnus Henriksson har haft mycket för sig de senaste åren. Han har trummat med Anders Wendin i Moneybrother, producerat flera svenska bands skivor samt släppt egen musik under namnen Carius & Bactius och Existensminimum. Efter en lovande EP och singel som Existensminimum har äntligen debutalbumet Last night my head tried to explode and I wrote everything down, färdigställts. Det är med anledning av denna spännande skiva, med en blandning av smutsig electronica, indiepop och pumpande krautrock, som muzic.se mer än gärna ville ta ett snack med Magnus. Vi nådde honom i bilen, en regnig tisdagsförmiddag, i slutet av maj.
Du är just nu aktuell med debutalbumet Last night my head tried to explode and I wrote everything down. Det tog lite längre tid än väntat att släppa skivan. Vad hände?
– Oj, det har varit mycket den senaste tiden. Först och främst har jag ägnat mycket tid i min studio, som jag just nu har flyttat från Gotland till en gammal skolbyggnad i Östergötland. Där har jag slagit mig ner med familjen. Fast halva veckan bor jag fortfarande i Stockholm så det blir mycket pendlande. Dessutom har trummandet i Moneybrother tagit stora proportioner. Jag insåg till slut att mitt eget musicerande och planerade skivsläpp fick stå tillbaka för mycket, så för tillfället spelar jag inte med Moneybrother. Det blir lätt att man sätter sig själv sist när man har mycket att stå i. När jag skulle ta tag i min egen skiva var jag tvungen att arbeta efter ett schema. Varje låt hade en begränsad arbetstid. Annars hade jag nog aldrig hunnit klart. Nu höll tidsschemat så när som på ett par dagar.
Resultatet blev en spretig och kompromisslös skiva där du blandar allt från krautrock till electronica. Har du själv funderat närmare kring skivan och vilka influenser som ligger till grund för den?
– Ja, det är nog omöjligt som artist att inte fundera närmare kring det man gör. Musiken och melodierna kommer till mig omedvetet, där styr känslorna resultatet. När det kommer till produktionen är jag mer medveten. Mina tidigare släpp med Existensminimum har en välpolerad yta, inför Last night ville jag uppnå en skitigare ljudbild. Jag har en förkärlek till band som Spacemen 3 och My Bloody Valentine. Ett sökande efter skönhet i oljud skulle man väl kunna säga.
Utan att överdriva känns din musik betydligt mer spännande än mycket av det som släpps i Sverige för tillfället. Nu har du chansen att ge det svenska musikklimatet en rejäl känga, eller?
– Kanske det, nu gäller det att gå försiktigt fram… Eftersom jag har musiken både som hobby och arbete blir det lite svårt att uttala sig. Förutom familjen umgås jag nästan enbart med musiker och andra inblandade. Därför vågar jag inte ge mig på att smutskasta det svenska musikklimatet. Men utan att tveka tycker jag gränssnittet för svensk musik är tråkigare nu än tidigare.
Ditt artistnamn väcker onekligen eftertanke. Om jag förstått saken rätt härstammar det från när du och en kompis satte upp tankeväckande affischer på stan. Ett knep för att öppna ögonen på folk. Nu när du har öppnat deras öron, vill du då framföra något budskap med din musik?
– Självklart gör man inte en skiva enbart för sig själv. Man kommunicerar alltid till en viss del med publiken. Förra året stod jag i ett vägskäl. Jag hade haft en tid med stora problem, bland annat ett skenande alkoholmissbruk. I förvirringen insåg jag till slut att det var dags att välja. Antingen kunde jag ge upp eller börja kämpa för att vända mitt liv i positiv riktning. Med familjen i centrum har jag nu lyckats vända det dit jag vill och mår bättre än på länge. Min skiva kan sägas förmedla denna känsla av vändning. Det är en personlig bearbetning av smärtprocessen helt enkelt. Skivan är så ärlig den kan bli i både text och musik. Därför kan man säga att målet med den är personligt. Men om någon kan ta till sig mina erfarenheter och använda dom i sitt eget liv på ett bra sätt är jag mer än nöjd. Jag är dock av den åsikten att man inte kan tvinga någon att förändras. Man kan bara förändra sig själv och hoppas andra lär av det.
På skivan finns en låt som kort och gott heter ”Sweden”. Ett intressant tema som kan innehålla allt möjligt. Senast var det Jocke Berg och Kent som sjöng om sill och potäter. Vad lade du fokus på i vårt avlånga land?
– För mig är låten en uppgörelse med ett land jag har haft svårt att finna en egen plats i. Jag beskriver en ensamhet och isolation som kan uppstå när samhället sätter press och vill foga dig efter dess normer. Det tog lång tid men nu har jag insett att jag börjat acklimatisera mig till Sverige och det svenska samhället. På gott och ont återstår att se.
Sen släpade du in en 25 personer stark balalajkaorkester från Gotland i låten ”Running down everyone”. Det är kanske inte speciellt existensminimum men ett väldigt roligt drag. Får man fråga varför?
– Haha, det var faktiskt mycket mer existensminimum än det låter! En kompis spelade in en sagobok på cd. Då använde han sig av samma orkester. Jag tycket det lät trevligt så jag la det på minnet. När det var dags att spela in ”Running down everyone” stack jag ner till Gotland för att spela in tillsammans med orkestern. Det var jättebilligt och allt flöt helt perfekt så det var verkligen trevligt!
Får de följa med dig på en turné?
– Nej, det skulle nog bli lite för mycket. Fast det hade varit roligt.
Vad händer för din del i sommar?
– Jag ska göra ett par spelningar i juni. Därefter återstår det att se vad som händer på spelfronten. Lite mer blir det med all säkerhet. Jag ska i alla fall lägga mycket tid på den gamla skolbyggnaden vi köpt i Östergötland. Att snickra är som meditation för mig. Den tid som blir över lär jag ägna i studion.
Du snickrar och gör upp med Sverige. Det låter riktigt positivt i alla bemärkelser. Nu när sommaren nalkas, känner du dig tillfredsställd med din plats här i universum?
– Ja, absolut! Idag är allting fantastiskt. Som det känns nu är jag helnöjd med allting. Livet är en process och kanske vill jag ändra något jag gjort i framtiden men just nu njuter jag bara av nuet. Trots att det regnar. Haha!
Slutligen, så här i krisens dagar, efter Tomas Ledins katastrofala plankning av sin egen låt, skulle du inte kunna rycka in och skriva en egen VM låt?
– Nja, det var lurigt. Skulle knappast tro det.
Men det är verkligen kris.
– Ok då, man ska aldrig säga aldrig. Om det verkligen behövs kanske man kan rycka in.
Det låter bra. Men nu ska jag låta dig köra ifred. Tack för att du tog dig tid och lycka till med allt. Vi är många som ser fram emot en fortsättning!
- Tack själv!
Göran Hjertstrand
|
|
Foto: Andreas Karperyd
www.existensminimum.com |
|
