Det är en trött musiker som sitter mitt emot mig på övervåningen till Kulturbolaget i Malmö. Han har varit uppe sedan tidig morgon då han reste från London, förklarar han. Solen strömmar in från det fönster som visar gatan nedanför, och en ganska sparsmakad trafik mullrar bland trafikljusen. Om två timmar ska bandet upp på scen.
– Det är inte bara en spelning, det är en resa. En punkt jag har varit väldigt bestämd med är att jag inte har velat ha något förband, jag vill att publiken ska känna sig som om de är med om något magiskt från det ögonblick de träder in i rummet. Vi har ljud och film som sätts igång före spelningen, för att försöka skapa en stämning och en känsla. Det är en musikalisk resa, det är en väldigt filmisk upplevelse.
Steven Wilson är kanske mest känd som frontmannen och grundaren bakom grupperna Porcupine Tree och Blackfield, men utöver att ha producerat en rad andra bands skivor och spelat i flera grupper har han även släppt två skivor under eget namn. Den andra – ”Grace For Drowning” – släpptes i höstas.
– Som soloartist är första gången jag verkligen känt för att sätta mitt eget namn på musiken, för det är första gången jag verkligen kan säga: detta är en komplett bild av allt jag älskar. Från elektronisk till progressiv till psykedelisk till industriell musik till pianoballader… jazz, ja allt. För första gången har jag fått med allt.
Han lyser uppe när jag frågar om hur mottagningen för skivan har varit.
– Den har varit fantastisk, den bästa respons jag någonsin fått för något jag gjort. Jag var förvånad, för jag trodde att det här var en skiva där folk skulle säga: ”nu har han gått för långt”, säger han och skrattar.
– Det är en ganska kompromisslös och självupptagen skiva, men det bevisar bara att ibland, när du gör saker för de mest egoistiska av anledningar, kan det vara just det som bäst når ut till en större publik.
För turnén har Steven byggt ett helt nytt band med musiker, som även kommer att medverka på nästa skiva som redan är i planeringsstadiet. Dessutom planerar de att släppa en DVD från turnén.
– Vi gjorde en väldigt omsorgsfull inspelning i Mexico förra veckan. Vi använde oss av 17 HD-kameror, så det kommer bli mycket jobb med att klippa och mixa det, men det kommer ta sin början så fort turnén tar slut.
Steven är både musiker, producent och ljudtekniker, och har bland annat jobbat med svenska på Opeth på ett flertal skivor.
– Jag skulle beskriva mig själv som någon som gör skivor. Jag är ingen av de sakerna, och jag är alla av de sakerna. Jag gör helt enkelt vad jag behöver för att skapa musiken jag hör i mitt huvud. Du kan ha fantastiskt roligt i studion… skapa och måla med ljud, jag älskar det. Jag är verkligen förtjust i att mixa andra bands skivor med.
Även om mycket av Steven Wilsons musik är djupt rotad i den brittiska progressiva rocken från 60- och 70-talet har han hunnit med att vara verksam inom flera genrer. Efter arbetet med Opeths ”Blackwater Park” kom Steven att röra sig mot hårdare musik, något han nu vill distansera sig från.
– Det fanns en period under det sena 90- och tidiga 2000-talet då det blev en enorm explosion inom kreativ metal. Om jag ska vara ärlig har jag inte hört en metalskiva som intresserat mig särskilt mycket från de senaste sex åren. Jag är av uppfattningen att rock- och metalmusik tenderar att gå i cykler – som allt annat. Den går igenom perioder då den är enormt fräsch och innovativ, och den går igenom perioder då den bara trampar vatten. Just nu känner jag bara att metal måste återuppfinna sig självt, och jag har ingen aning varifrån det kommer att komma. Det är vad jag beundrar så mycket hos Mikael [Åkerfeldt] och vad han har gjort med Opeth: helt brutit mönstret på ett sätt som väldigt få metalband någonsin haft mod att göra, eller kunskapen att göra.
Wilson och Åkerfeldt har tillsammans spelat in en skiva under namnet Storm Corrosion. Skivan ska släppas i maj och var ursprungligen tänkt att bli en engångsföreteelse.
– Vi hade otroligt roligt när vi gjorde den här skivan, och vi är verkligen stolta över den. Jag skulle bli väldigt förvånad om vi inte ens försökte oss på att göra en skiva till. Men en sak vi inte kommer tillåta oss att bli, är en skivfabrik… om du förstår vad jag menar? Jag tror inte någon av oss skulle vilja känna att det blivit en del av en rutin.
Hur ser framtiden för Porcupine Tree ut?
– Just nu finns det ingenting planerat! Det är inget negativt alls, utan allt det handlar om är att vi inte planerat ett nytt album ännu, men vi kommer definitivt att spela ihop igen. Porcupine Tree släppte tio album under en femtonårsperiod. Vi jobbade extremt hårt och turnerade konstant. Att bara släppa skiva efter skiva… det är så lätt att fastna i det. Du är alltid omgiven av personer – direktörer och managers – som försöker få dig att göra just så. Jag försöker stå emot det så mycket jag kan, för det kommer att bli slutet för min kreativitet.
En roddare knackar på dörren, väntar, och stiger in med en rökelse som han placerar på den mörka byrån bredvid dörren. Steven fortsätter:
– Under de senaste fyra skivorna har metal varit en stor del av vår musik, och jag har helt och hållet tappat intresset för det, så det behövs något nyskapande i vår musik. Det kommer ta en tid.
Vi börjar tala om kvällens konsert och kommer in på den tekniska aspekten och scenshowen, de skärmar, högtalare och projektioner som bandet använder sig av under spelningen.
– Du förväntar dig inte att ett band som spelar för ett par hundra personer per kväll ska göra det, men jag har alltid tänkt... varför inte? Mitt mål är att få folk som går från konserten att säga ”vet du vad, det där var bättre än Muse”, eller bättre än Radiohead. Du vet, du kan åtminstone försöka.
Benjamin Hansen
|
|
Foto: Diana Nitschke, Susana Moyaho (pressbilder)
Steven Wilsons hemsida |
