Det blåser halv storm ute på festivalfältet. Mnemic står på scen och har lockat till sig större delen av festivalbesökarna. På området där matvagnar och merchandise finns försöker en fantastiskt onödig och motbjudande fakir underhålla ett fåtal människor. I övrigt är där ganska öde. Robert Ljung (sång), Jerry Repo (gitarr) och Gabriel Hellmark (trummor) har för en timme sedan avslutat en klent besökt men imponerande spelning, och vi sätter oss i festivalens Jägermeisterbuss för att prata.
Adept släppte för lite drygt ett och ett halvt år sedan sin debutskiva ”Another Year of Disaster”, en hetsig, adrenalinfylld och emotionell historia byggd på ilska, desperation och kärleksbekymmer. Därtill den kanske bästa svenska plattan inom hård musik sedan Refused avslutade sin karriär med ”The Shape of Punk to Come”.
– Bra platta, men det är inte särskilt bra på ljud på den, tycker Gabriel.
– Det är en ganska välskriven platta och den har hjälpt oss väldigt mycket, tillägger Jerry.
– Det gick bättre än vad vi trodde det skulle gå, säger Robert. Det är en bra platta. Vi är inte direkt gamla i gemet när det gäller att skriva musik, men det gick bra som fan. Men på nästa skiva kommer allt att vara så mycket fetare, nu vet vi vad folk gillar och går igång på när vi spelar live.
Är den nysläppta singeln ”If I’m a Failure, You’re a Tragedy” representativ för hur ni kommer låta på nästa skiva?
– Absolut inte, utbrister Jerry i en nästan förnärmad ton. Vi ville bara skriva något snabbt att spela live.
– Det är en livelåt, fast det är möjligt att den hamnar på plattan. Men då kommer den göras om, upplyser Robert.
De berättar att nästa skiva kommer att gå åt ett hårdare håll, och vara betydligt mer gitarr- och riffbaserad än ”Another Year of Disaster”.
– Men det är fortfarande ungefär samma grej, fast det kommer vara en lite mer genomtänkt platta. Inte med samma texter om horor och skit. Lite mer vuxet, berättar Jerry, och vänder sig till Robert.
– Nu har du ju en trogen flickvän. Då blir det svårare att skriva texter om horor som knullar runt.
Just Adepts texter ligger ofta i fokus när det handlar om bandet. För visst är låttitlar som ”At Least Give Me My Dreams Back, You Negligent Whore” och ”Let’s Celebrate Gorgeous (You Know Whose Party This Is)” ganska intressanta? Att texterna handlar om krossade hjärtan, onda flickor och känslorna detta medför är något som fansen både relaterar till och älskar.
– Vi spelar ju för en målgrupp där många har träffat sin första kärlek, förklarar Robert. Man vet inte så mycket när man är femton och då blir allt så mycket större när man blir sårad. Folk är känslomässiga. Om man skriker ”Din jävla hora” och sedan spelar ett breakdown efter det är det klart att folk reagerar.
– Men det kommer vara mycket mer party på nästa skiva, konstaterar Gabriel.
När kommer skivan ut då?
– I januari eller februari, säger trion i mun på varandra.
– Vi spelar in i augusti, tillägger Robert.
Bandets debut fick till stor del överväldigande bra kritik bland recensenter, och inte minst har den lockat till sig en överraskande stor fanskara för att vara första plattan. Men att det skulle sätta någon större press på skapandet säger sig bandet inte ha känt av.
– Det blir väl kanske så när man skriver kollektivt, säger Jerry. Nu har det inte blivit så mycket med det, istället har mest jag och Jacob (Papinniemi, gitarr) suttit och skrivit hemma för oss själva. Då skriver man helt enkelt det man vill höra.
De menar däremot att skivan är otroligt viktig för bandets karriär. För även om Adept har fått turnera mycket på sin första platta och kommit längre med sin debut än de flesta andra, är de fast beslutna att det måste hända mer med nästa skiva.
– Om vi hade lirat så mycket och ingenting händer, då hade jag velat lägga av, säger Robert. Man vill inte hålla på och lägga ner sin själ om inget händer.
– Visst är det kul att hålla på, men det måste som sagt hända saker, säger Jerry. Vi hade inte kunnat behålla glöden om det inte hänt någonting. Det känns som att nästa skiva är typ antingen eller.
Ett vägskäl?
– Jo men det känns lite så. Skulle det bara fortsätta och det inte händer någonting, då vet man inte vad man ska göra.
Inom bandets stil, ett oheligt gränsland mellan metal, hardcore och screamo, har Sverige en stor, bred scen med gott om unga, lovande band (några hastiga exempel; Intohimo, Jesaiah, Yersinia och Her Bright Skies). Men hur man än vänder och vrider på det kommer man inte bort från att Adept är det bandet inom rörelsen som kommit längst och blivit störst. Förgrundsfigurer, om man så vill.
– Jag tycker att det är jävligt kul att det finns så många band som lirar den typen av musik, som gör sin grej. Folk blir mer pepp på den här musiken. Det händer grejer, och det är jävligt kul, säger Robert. Vi har lirat ihop med de flesta av dessa band.
–Det känns inte som att det finns lika många band i Danmark, Norge och Finland inom den här scenen, säger Jerry. Det finns många sådana här band i Sverige. Det kommer folk på spelningarna. Det har blivit en stor och bra grej. Men vi är jävligt hatade av många band. När alla började spela, då var alla polare.
–Ju bättre det går för ett band, desto mer börjar folk ogilla det, fortsätter Robert. Se bara på Dead By April. Men de är roliga och schyssta killar.
– Vi har spelat med dem lite då och då, säger Jerry. Vi hade fem dagar med dem i höstas, och var tvungna att ställa in två spelningar. Men det är ett band vi klickade med.
Vad händer efter festivalsommaren och skivinspelningen?
– Efter att vi spelat in plattan åker vi på turné, säger Jerry. Förmodligen åker vi till USA snart.
–Nu i höst kommer vi dock att lägga all krut på Europa, säger Robert.
– Men vi kommer inte spela jättemycket i Sverige, även om det nog blir en Sverigeturné på nya skivan, avslutar Jerry.
Sebastian Zweiniger
|
|
Foto: Martin Wiklund
Adept på Myspace
Adept på Facebook
"Sound the Alarm" live i Nässjö
Spotify-länk |
