I ett hotellrum på Berns i Stockholm träffar jag Angela Gannon, en fjärdedel av Magic Numbers. Sångare Romeo Stoddart är på väg, men har blivit lite sen. Angela spricker upp i ett vänligt leende när jag kliver in i rummet och är precis så trevlig som man trott att de fyra engelsmännen ska vara.
Angela berättar om nya skivan ”The Runaway”, en skiva som inte låter som det vi tidigare hört av Magic Numbers. På den nya skivan har bandet koncentrerat sig på stämmorna och det avskalade och det låter bättre än någonsin.
Er nya skiva heter ”The Runaway”, vad är det ni rymmer bort ifrån?
Angela: Namnet på skivan handlar nog mer om att fly till någonting, snarare än bort från något. Det händer rätt mycket nytt just nu när det gäller oss fyra. Vi har ett nytt skivbolag, nytt management, Michelle har fått barn osv. Vi känner att det här är en ny start för oss, efter att ha haft uppehåll ett tag. Det är lite det man får när man rymmer eller springer bort från något, man får en ny start. Det speglas nog också på den nya skivan.
Ja, för den här skivan är annorlunda mot det ni gjort förut?
Angela: Ja! Jag tror att våra fans kommer att känna igen en sida av oss som fanns med på de två tidigare skivorna, men vi har utvecklat den mer på ”The Runaway”. Den här skivan har varit roligast att göra, just för att vi inte haft någon press på oss när vi gjorde den. Vi har även skrivit låtarna på ett annat sätt den här gången. På de första skivorna så övade vi in låtarna medan vi spelade dem live, vi hade en bild om hur låtarna skulle vara inspelade och hur de skulle låta live. Men på den här skivan var det mer som att vi började från noll och väldigt grundläggande för att sedan jobba med låtarna i studion. På det sättet kunde vi göra mer med låtarna. Om man börjar med allt på samma gång så vet man inte vad fan man har gjort i slutändan. Vi tänkte inte ens på hur vi skulle spela låtarna live, utan bara på hur musiken skulle låta och att skivan skulle bli bra. Det är mer melodierna och stämmorna som är i fokus, inte bara gitarr, trummor och sång. Det är mer avskalat men ändå ett fylligare ljud på den här skivan. Nu får vi bara jobba lite hårdare på scenen, haha. Men det är en bra sak!
Ni har jobbat med Valgeir Sigurdsson på den här skivan, hur kom det sig att ni gjorde det?
Angela: Romeo sprang på hans bror när vi spelade på Island. De fann varandra när de insåg att de hette Romeo och Mio, det tyckte de var kul, haha. Så Mio tyckte att vi skulle träffa hans bror. När vi skulle producera skivan så ville vi ha någon som kunde komma med nya idéer och vi gillar det han gjort tidigare med t.ex. Bjork så vi frågade honom och han ville gärna komma. Han hade en underbar lugnande effekt på oss också vilket behövs när man är två syskonpar i ett rum och ska försöka enas om något, haha. Det kan bli lite hetsigt ibland.
Men när folk pratar om er som band så nämns det dock väldigt ofta hur trevliga ni är, framför allt mot journalister och fans. Har ni alltid varit så?
Angela: Jag tror det är väldigt viktigt att komma ihåg vem man var innan hela kändisskapet och att allt som finns nu faktiskt kan försvinna på bara några minuter. Det finns liksom ingen mening med att vara pretentiös och dryg, det har jag inte tid med. Jag tror också att det hjälper att man är i ett band med sin bror eller syster. När någon börjar bli lite för viktig för sitt eget bästa finns vi där och kan ta ner varandra på jorden igen, haha.
Här öppnas dörren och Romeo kommer in med en Mojito i ena handen och jackan i den andra. Han hejar också glatt med precis samma vänliga leende som Angela och han slår sig ner i soffan bredvid henne.
Så det är sant att ni aldrig gör intervjuer ihop med er syster/bror?
Angela: Ja!
Romeo: JA!
Angela: Det skulle kanske fungera med Michelle och Romeo men med mig och Sean skulle det aldrig fungera. Vi bråkar konstant, så det är bäst att låta bli.
Hur skulle ni säga att ni har förändrats sedan ni började spela tillsammans?
Angela: I början när jag och Michelle började spela med Sean och Romeo hade de redan ett band och vi fick sjunga lite stämmor. Haha, jag kommer ihåg att vi fick stå långt bak på scenen och sjunga, där vi knappt syntes. I början var vi ett band med väldigt avskalad musik, men med tiden blev det en större och större ljudbild, vilket jag tycker om. Sen blev det också mer stämmor och har väl inte förändrats så mycket just där. Men med den här skivan kan man väl säga att vi gått tillbaka till det lite mer avskalade igen, så som vi började. Personligen har jag nog växt väldigt mycket, jag var ju bara 18 när jag började spela med bandet.
Romeo: Jag har nog blivit mer förvirrad än tidigare, haha. Vilket inte är en positiv sak, såklart, men det kan verkligen förvirra en att leva det här livet. Jag har nog också blivit lite mer avslappnad än tidigare, bara rent allmänt.
Angela tittar skeptiskt på Romeo och sedan på drinken han har i handen.
Angela: Kanske lite för avslappnad ibland.
Romeo: Haha! Man måste leva livet. Jag är fortfarande driven till 100 procent när det gäller bandet, men jag stressar inte upp mig lika mycket längre.
Är det något ni skulle ha gjort annorlunda om ni fick chansen att göra om allt från början?
Angela: Jag skulle göra allt exakt likadant igen.
Romeo: Det är det som är det fina med det här. Allt som vi gjort har tagit oss hit där vi är idag. De misstagen man gjort har man också lärt sig något av, det är så man får se på det.
Vilka misstag då till exempel?
Angela: Oj! Jag kommer inte på något. Vi gör inte misstag, haha.
Romeo: Jag har ett! Vi tenderar att njuta lite väl mycket av livet ibland, vilket gör att vi inte ser så mycket av de ställen vi är på. Vi kommer heller inte ihåg så mycket av spelningarna ibland.
Romeo pekar på, det nu nästan tomma, Mojitoglaset.
Angela: Vi gjorde en turné med Bright Eyes i USA och den turnén kommer jag knappt ihåg något ifrån. Jag är ändå den med bäst minne i bandet.
Romeo: Ja, vissa turnéer kommer man verkligen bara inte ihåg. Haha.
Ni kommer tillbaka hit i augusti och gör en spelning med The Ark. Har ni någon koll på dem sen tidigare?
Angela: Nej vi har faktiskt ingen aning om vilka de är, haha. Vi fick skivan idag så vi ska lyssna igenom den. Jag gillar dock idén med tidningen, väldigt smart! Det ska bli kul att spela med dem.
Romeo: Ja det ser vi fram emot!
Hur skulle ni beskriva er kärleksrelation med Sverige annars? Den är väldigt omtalad och ni tycks trivas väldigt bra här. Hur kommer det sig?
Angela: Vi älskar att vara här! Stockholm var det första stället vi spelade på utanför England. Det var en liten akustisk spelning på Riche och vi blev chockade över att folk faktiskt lyssnade på oss trots att de inte visste vilka vi var. Vi känner The Concretes och Shout Out Louds väldigt bra också, så vi gillar att komma hit.
Romeo: Jag älskar Sverige! Jag gillar svensk musik och ni i Sverige ligger ofta före väldigt många andra. Människor i Sverige är dessutom väldigt trevliga, jag känner att jag skulle kunna spendera en längre tid här, någon gång i framtiden.
Vi pratar vidare om Sverige och uppståndelsen kring The Magic Numbers som band och jag frågar dem på vilket sätt de känner att de, som musiker, gör något viktigt.
Angela: Vi har aldrig gjort något efter någon trend. Vi vill inte göra musik för just en specifik tid, vi gör musik som ska kunna spelas för alltid. Det är nog det som gör oss annorlunda och att musiken vi gör är viktig. Jag tror inte någon gjort en sådan skiva som vi gjort nu, den är jag stolt över.
Romeo: Vi har alltid lagt all energi och kraft bakom det vi gjort. Våra låtar handlar om kärlek, livet och hur vi känner och mår. Det är en bra fråga, för man måste ju känna att det man gör spelar någon roll för att vilja dela det med andra. För mig så har band som The Smiths och The Cure påverkat mig under min uppväxt på så sätt att musiken har känts som att den talade till mig. Jag hoppas att vi kan frambringa den känslan hos dem som lyssnar på vår musik också. Ibland kan jag känna att tårarna inte är långt borta när man ser någon som med inlevelse sjunger med i någon av våra låtar. Speciellt om man inte spelat där tidigare, det är fint.
Jag får uppmaningen att avrunda och avslutar intervjun med fem snabba frågor.
Studio eller turné?
Angela: Turné
Romeo: Turné
The Runaway eller skivan The Magic Numbers?
Angela: The Runaway
Romeo: The Runaway
Sverige eller England?
Angela: Ooohh…
Romeo: Sverige. Jag måste säga Sverige.
Angela: England, för att det är hemma.
Festivaler eller egen spelning?
Angela: Egen spelning
Romeo: Egen spelning
Stoddart eller Gannon?
Angela: Gannon!
Romeo: Stoddart!! STODDAAART!!
Romeo vrålar ut sitt efternamn och en varm skrattfest fyller rummet. Jag tackar Angela och Romeo för en trevlig pratstund, men vill nästan inte gå därifrån. Det är fascinerande hur mycket värme och glädje bara två människor kan sprida.
Emma Spennare
|
|
Foto: Steve Gullick (pressbild)
Bandets hemsida |
