Recensioner
--Skivor
--Konserter
--Demo
--Festivaler
Backstage bloggen
Kalender
Intervjuer
Artiklar
Redaktionen

 
2010-03-21
Krönika: 00-talet som musikdecennium
 
 
…Volbeat, The Gaslight Anthem, The Ghost of a Thousand, Every Time I Die, Aaron Watson, Bullet, Dead By April, Duffy, Mastodon…

Hur sammanfattar man enklast ett nyligen passerat decennium på ett hundraprocentligt rättvist sätt? Enkelt svar – det går inte. I skrivande stund har det gått lite drygt en månad sedan 2009 slog över till 2010, och med noll distans till ett musikdecennium är det svårt att hitta en korrekt vinkling. Det är ju fortfarande svårt att komma på en rättvis bild av 90-talet, så hur ska det gå med 00-talet?

Det enklaste och mest relevanta är därför att utgå från ens personliga perspektiv. För egen del har jag under 00-talet hunnit med att upptäcka musik överhuvudtaget via skvalradion, snöa in på 60-talet, Beatles och Elvis Presley, lära mig att digga snygga rockgitarrer hos Bruce Springsteen, John Fogerty och Dave Edmunds, anamma filosofin att allting som inte innehåller minst ett gitarrsolo per låt och går i vansinneshastighet är skräp, och slutligen att öppna öronen.

…Editors, Gallows, Jesaiah, Adept, Kings of Leon, Danko Jones, Holly Williams, Rise Against, Chimaira, Municipal Waste, Melody Gardot, As You Drown…

Det är fortfarande de hårdare tongångarna som oftast får mitt hjärta att slå dubbelslag. Att utgå därifrån, och gissa mig till hur vi kommer minnas de distade gitarrerna från 00-talet om 20 år är därför det mest logiska. Men även det är svårt. Var tusan börjar jag?

När det i retrospektiv fantastiska musikåret 1999 tog slut (att räkna upp alla fantastiska skivor från detta år får vi ta en annan gång) och ett nytt millennium tog sin början hette den hårda musikens mest uppmärksammade trend numetal. En term som huvudsakligen utgick ifrån amerikanska hårdrocksband som använde sig av rap och rytmiska, hoppvänliga riff, men som även inbegrep vitt skilda band som Slipknot (maskerad ångestmetal), System of a Down (utflippad samhällskritik), Deftones (som Kent, fast hårdrock, ungefär), Disturbed (melodiös tungmetal) och Linkin Park (lika delar hårdrock, pop och hiphop). Logiskt? Inte ett dugg.

…Isis, Kongh, Sabaton, This Will Destroy You, Baskery, Herbrightskies, Anna Ternheim, Enter the Hunt, Cult of Luna, Parkway Drive, Watain…

Några år senare verkar de flesta lyckligtvis ha övergivit att på regelbunden basis använda nämnda term, och likaså är den rent musikaliska trenden så gott som försvunnen. Sedan mitten av decenniet har det nya svarta istället varit att använda sig av ordet ”core”, och applicera ett prefix, exempelvis ”death”, ”metal”, ”emo” eller ”post-hard”.

Kort sagt är all så kallad core-musik ett bevis på att det hårdaste av det hårda, det ondaste av det onda, har drivits till sin spets, och att det är dags att välja en annan väg för att reta upp folk. Istället för svarta t-tröjor med pentagram, knivmördare och blod använder sig dagens brutala band av färgglada bandtröjor, prydda av hajar, partyprissar och surfare. Låttitlar så som ”Forces of Satans Storms”, “Procreating Satan” och “Human Sacrifice” (tack, Gorgoroth!) ignoreras av de flesta, och istället anser många att det är betydligt coolare att döpa sina låtar till humorspäckade fraser som exempelvis ”HTML Rulez d00d”, ”Hey John, What’s Your Name Again?” och ”You Can’t Spell ’Crap’ Without ’C’” (tack, The Devil Wears Prada!).

Notera förresten skillnaden i bandnamnen; Gorgoroth har tagit sitt namn från platsen där Domedagsberget i Mordor står, alltså från ”Härskarringen”-trilogin. The Devil Wears Prada å sin sida har döpt sig efter en bästsäljande roman om en tjej som jobbar på en modetidning. Vem hade för tio år sedan kunnat tro att det sistnämnda namnvalet idag ses som det betydligt hårdare?

…August Burns Red, Intohimo, Your Demise, City and Colour, The Sounds, Cancer Bats, The Black Dahlia Murder, Calaisa, Mustasch…

Att det är betydligt hårdare att medvetet gå mot det mjuka och lättillgängliga är extra tydligt om man kollar på två av de senaste årens mest framgångsrika hårdrocksband, Volbeat och Dead By April. Danskarna i Volbeat proklamerar stolt att de lirar ”hårdrock som även din mamma kan gilla”, och Dead By April hymlar inte en sekund med att de nästan bokstavligt talat är Backstreet Boys, fast med distade gitarrer. Dessa två band har även fått sig en enorm mängd belackare på halsen, och har upprört en betydligt större massa än vad de uttalat ”hatiska” banden har gjort.

Själv är jag ett stort fan av både Volbeat och Dead By April, och flertalet av de band som döper sina låtar till trams snarare än försök till tuffhetsförklaringar har även de vunnit mitt gillande. Det är på sitt sätt hjärtevärmande att se hur musikvärlden ständigt väljer nya vägar, och hur självgoda nostalgiker blir förtvivlade över detta och därför tvingar sig själva till att spy galla över så gott som alla nyheter. Oavsett hur många det är som gärna hävdar motsatsen, så är faktiskt musik en oändligt förnybar energikälla. Mer än vindkraft, solenergi, vattenkraft och biobränslen tillsammans.

…Fuelhead, LoveHateHero, Disturbed, The Defaced, Maylene and the Sons of Disaster, The Mars Volta, Deathstars, Bullet for My Valentine…

Rent kvalitativt har 00-talet varit precis lika bra som föregående decennier. Gamlingar som Bob Dylan, AC/DC, Motörhead, Johnny Cash, Depeche Mode, Slayer, John Fogerty, Judas Priest, Thåström med flera har under decenniet släppt plattor som tangerat eller överträffat deras respektive storhetstider. Och antalet debutanter som inte bara släppt något hörvärt utan rentav anmärkningsvärt är kanske högre än någonsin.

… Mandylon, Cavalera Conspiracy, Machinae Supremacy, Itchy Daze, Bullet For My Valentine, Construcdead, Pelican, Moloken, The Bronx, Eagles of Death Metal, Theory of a Dead Man, One Man Army and the Undead Quartet, Grand Magus, Pretty Whores, Traktor, Within Y, Dream Evil…

Som ett komplement har valt ut de i mitt tycke tolv bästa debutplattorna från detta decennium, och lagt dessa i en Spotify-spellista (detta program är för övrigt ännu en av de suveräna detaljer som inträffat i detta musikdecennium). I alfabetisk ordning, givetvis. Du hittar en länk till spellistan lite längre upp på sidan.

Sebastian Zweiniger
 
Foto:

Spellistan på Spotify
   
 
Ansvariga utgivare: Jens Ganslandt
Design: muzic.se + vänner
Skribenter: För lista, se här.
Tipsa muzic.se
Vill du annonsera?
Kontakta oss!

© Copyright 2003-2007 muzic.se med ensamrätt