Om nu någon mot förmodan läser detta på julafton så vill jag bara dela med mig av en klassiker. Det kanske verkar klyshigt men detta är så mycket jul som det kan bli för mig. Jag tror att det är för att en lärarinna som jag hade när jag gick i Vena Kyrkskola brukade läsa ur denna dagen innan jullovet för oss. Läs nu sakta och känn efter och God jul och så…
Tomten
Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Viktor Rydberg
…
Tack för mig.
Lördag (2006-12-23)
Jo, jag kan inte skriva nu, för nu ska min mormor gå och lägga sig i det rummet där datorn står. men missa inte att se den där filmen med the rat pack ikväll. Frank Sinatra är lite av en idol till mig och sedan om man vill kan man se French Conection II, men då är man inte i säng förren 02:30. Jag funderar på det, men det är ju julafton i morgon så man måste kanske vara pigg. Det första jag ska göra i morgon är att gå ut i skogen och se om jag hittar någon gran att ta in. Vi brukar alltid redan ha gjort det på julafton men inte i år ... jaja skit samma. Jag har spenderat större delen av dagen med att pyssla med en julklapp till Annette. Det blir nog bra hoppas jag.
Got to go. Mormor ska sova. Jag fyller på detta i morgon bitte.
/M
Jag tar tillbaka det där. Den va inte så bra den där "Storslam i Las vegas", med Rat Pack. Faktum är att re-maken med Pitt och Clooney är bättre och det hör väl inte till vanligheterna att re-maken är bättre. Sitter och lyssnar på Kraftwerk, kanske inte så julig musik. I går hittade jag Chris Isaak's julskiva här hos far. Jag har bränt den till honom någon jul. Just den skivan är väl lite trevlig och funkar bra till jul, men annars så tycker jag att Chris Isaak är en märklig artist. I vissa stunder, i vissa låtar, kan jag ranka honom t.om. bredvid Will Oldham och Mark K, i fråga om tårdrypning och innerlighet. Det är sant. "Forever Blue" skivan är ett mästerverk, även "Always Got Tonight" är grym, men sedan är han så amerikansk, har talk showprogram och så klyshig också.
Jag skriver inte så viktigt nu direkt. Det blir lite så när man är här på landet. Allt ät lite på hold. Det kan väl vara ok kanske. Solen skiner. Jag gillar min farmor och mormor. Det är bra. De är här. Bror är här. Syrran är i USA hos sin killes familj. Jag ska be henne köpa en Ring Modulator pedal med sig hem (Moogerfooger). Fan det blir kul att leka med den. Ett par distar och en ringmodulator. Det känns som om man kan koppla vilken ljudkälla som helst till det så låter det bra. Jag har fått för mig att Daft Punk använder ring modulatorer (och vocoder då) till förbannelse. och det är ju coolt. Men vad vet jag. Kan inte ett dyft om sådant. Jag undrar hur långt tid det skulle ta för mig att lära mig Proo-Tools t.ex. Jag känner mig för lat för att lära mig sådana saker. Eller Reason, det vore kul. Jag är ju inte dataskygg, så det borde kanske egentligen inte ta så långt tid, men alla jag känner som kan sådant är så fantastiskt bra så det känns som om man inte har en chans. Det kanske är det som ska vara mitt nyårslöfte 2007. Lära mig Proo-Tools och Reason. Eller Live, det verkar kul. Men vad vet jag, jag håller fortfarande p med att koppla telesladdar mellan skitiga gitarrpedaler, som brusar till förbannelse. Det är gött ju.
Nu är det dags att hämta julgran.
Fredag (2006-12-22 (fast en dag senare))
Sorry
Jag kunde inte skriva i går.
Det låg en Mormor och sov i rummet där datorn står.
Jag har åkt till julen i Bjärkhult, hos mina föräldrar. Bjärkhult är en liten by 1,5 mil från Hultsfred. Där är jag uppvuxen. Dock ej i detta hus jag är i nu, för mitt föräldrahem brann ner för några år sedan. Alltihop. Inklusive mina 600 vinylskivor som jag precis hade ställt upp i huset för att de inte skulle förfaras nere i ladugården. Men det är ok, jag är bara glad att inte mamma och pappa va hemma när det hände. Inget mer än saker kom till skada, även om det har varit ganska kämpigt.
Bloggandet blir lite bökigare här då de endast har ett gammalt modem att koppla upp sig på.
Undra om det är någon som läser vad man skriver här. Man skulle ha något sätt att få lite respons. Om någon vill kan man maila mig på magnus@adrianrecordings.com
Det jobbigaste med att blogga i dag är att jag känner att jag inte kan skriva om allt som jag tänker på. Det skulle bli för privat och det vill jag inte ta upp här. Men det blir svårt när det är det enda som man tänker på.
Ja just det, det är jul snart. Jaha…. Jag är jämt så lakonisk över sådana saker. Antingen är jag överengagerad i saker och kanske nästan kväver andra eller också så skiter jag i saker rätt mycket. Antingen vill jag ha total kontroll över vad som sker eller också ingen alls. Problemet med det är att inget av alternativen går särskilt bra ihop med andra människor. Jag är fullständigt medveten om att många tycker att jag är helt hopplös att umgås med i längden. Det känns liksom, som att jag passar in överallt och ingenstans. Jag har nästan medvetet undermedvetet börjat att avpollettera mina vänner för att de ska slippa besväret. Ok, jag överdriver lite men det är mer en känsla.
Föresten, jag vill bilda ett nytt band. Men jag har ingen aning om hur det ska låta. Jag är rätt öppen för vad som helst. Bara det är ett seriöst band som har ambitioner. Jag är säker på att vad jag än tar mig för så kommer det bli bra om man bara är enveten och inte ger sig för lite motgångar. Jag tror att jag vill fortsätta min bana som kass keyboardist och min lilla mixer. Jag har en 4 kanalsmixer som jag just nu kopplar en plastkeyboard, en fin Phillicorda-orgel och en trummaskin, till. Dessutom har jag en delaypedal, en dist och en phaserpedal i leken. Philicordan kan jag nog inte använda längre men funderar på att slänga in min elgitarr och kanske en liten basenhet. Då kan jag va allt. Men det behövs lite fler folk. Någon som kan rytmer, antingen trummor eller på annat sätt, och någon som gör något annat. Kanske en sångare eller sångerska men det är inte nödvändigt. Jag tänker att det är viktigare att personkemin stämmer och att man har samma mål med vad man ska göra, sedan är det inte så viktigt hur duktiga folk är eller vad de spelar för instrument. Det löser sig. Så det är bara att höra av sig. Kanske man kan börja med att snacka en massa om det. Ibland tror jag på att snacka mer om hur saker ska låta än att spela. Vanliga musiker skulle väl tycka att jag är ute på fel spår, men sån är jag.
Nu ska jag slå in lite julklappar.
Fred
/M
Torsdag (Sharif - Lost Causes - Causes Lost - 2006-12-21)
som jag ju är med i. Jag brydde mig egentligen inte så mycket om att recensenten inte gillade skivan men sedan tänkte jag…..Hmmm….Detta kan va första och sista gången som en artist verkligen, på plats, i samma forum, har möjligheten att bemöta en recension. I vanliga fall är det bara att ta emot och gilla läget men bara för att jag har möjligheten ska jag bemöta den här. Jag vet att det kanske kommer låta grinigt och som artist ska man inte göra sådant men skit samma.
Jag är väldigt stolt över albumet kan jag ju också tillägga. Jag lyssnar på det då och då och slås över hur fräscht jag tycker det låter och hur bra det låter, hur bra Rikard sjunger oc vilka bra texter det är. Det ÄR ett av de bästa skivor jag varit inblandad i, utan tvekan. Det va synd att det inte fick mer uppmärksamhet när det släpptes. Jag, som bolag, gjorde allt jag kunde men det räckte inte riktigt tydligen.
Som väntan på en bättre tid
Det är fredag kväll och Rikard Karlsson lagar mat i sin studentlägenhet. Plötsligt ringer det på dörren och framför fötterna på Rikard står det en kille i rånarluva. Det är John Bjerkert. Den konstiga entrén leder till en husvagnsresa och en camping i närheten av Kristianopel. Förutom Rikard och John är dom andra i bandet med, Magnus Bjerkert (David & The Citizens) och Johan Karlsson. Under en helg av alkoholförtäring och drottningkräm som mat samt en nedbränd husvagn skrev dom låtar som till slut kom att bli ”Lost Causes – Causes Lost”, Sharifs andra album.
Detta har recensenten hittat på helt själv. Resan står nämnd i infopapperet som bifogades med recensionexemplaret av skivan men det står inget om att v skrev låtarna där. Låtarna är skrivna under väldigt långt tid av främst Rikard Karlsson och är inga man skulle kunna hosta fram under en helg på någon camping.
Hela händelseförloppet känns ganska kaotiskt över hur tillkomsten av innehållet kom till.
Sharif är väldigt kaotiskt i detta har han rätt. Men som sagt det gick inte till så där.
Och det verkar som Sharif är ett band som bara finns ibland, när medlemmarna själva känner för det.
Det låter kanske klychigt men Sharif finns hela tiden. Jag tror ingen av de tre ursprungsmedlemmarna (Jag, John och Rikard) någonsin kommer känna att Sharif inte finns. Sharif är ett tillstånd, ett töcken.
Sharif är alltså inget band som spelar på blodigt allvar,
Inget kunde vara mer fel än just detta. I de stunder som vi är i Sharif är det totalt blodigt alvar både musikaliskt och hur vi tänker om Sharif. Så mycket skit som runnit under Sharif-bron. En originalmedlem tog t.om. livet av sig, det är en stor sorg som lever i mig fortfarande och just detta tror jag på något sätt hela tiden är närvarande i bandet och Stefan finns på något sätt hela tiden i studion när vi spelar in, för att kolla så att vi är på rätt väg. Hela denna skiva handlar på ett eller annat sätt musikaliskt om Stefan och det är där vi har vår utgångspunkt.
det är ett gäng kompisar som försöker hålla kontakten trots att dom lever på olika håll i landet.
Jag vet inte vad jag ska säga om det mer än att vänskapen i bandet är väldigt viktig. Det är sant. John är ju min bror och Rikard är den äldsta vän jag har. Ingen av oss är okomplicerade människor och vänskapen har ibland ställt på prov. Vi är väldigt nära varandra på ett sätt som jag inte tror går att beskriva bättre än att lyssna på skivan.
Pressreleasen säger bland annat ”Låtarna blev mer än vad jag i januari 04 hade hoppats på och nu känns det som vi kan släppa skiten utan att skämmas…”, vilket motiverar att Sharif är ett band som inte tar sin musik på största allvar.
Rikards svarta humor lyser igenom. Visst är det lite internt att skiva så i en pressrelease och dessutom tro att en journalist skulle kunna läsa lite mellan raderna är kanske lite för mycket begärt. Men om sanningen ska fram så är det en skiva som vi egentligen skulle kunnat lägga under en sten efter att den blev klar. Det är en djupt personlig och intern skiva och vi är så nöjda med den att vad än folk säger om den så rör det oss inte i ryggen. Det va nog också därför som vi släppte den. Folk får säga lite vad de vill. Vi vet vad den betyder för oss. Därmed inte sagt att den inte kan ha ett värde för andra. Jag tror att det räcker med att lyssna på den för att höra det.
Hela Sharif känns som ett sidospår (där bland annat Magnus Bjerket annars finns med i välkända David and The Citizens)
Sharif är originalbandet. Det första band jag va med i och grunden för vad jag vet om att spela musik. Men i början så hette vi inte Sharif utan Ichabod Crane. De facto är alla andra band jag är med i sidospår. Sharif är originalet.
vilket verkar ha påverka kvaliteten. Man kan nästan höra att det inte finns någon i bandet som brinner för det här projektet.
Ojda, Så otroligt mycket kämpade vi för att göra denna skiva. Så långa nätter så mycket tjafs och skit. Det går inte att prata i Sharif, man är tvungen att känna. Och tyvärr är det alldeles för starka känslor inblandade ibland. Sharif är enbart känslor.
Det låter lamt
Någon skulle nog kunna tycka att det låter lamt, men det beror nog lite på vilka preferenser man har. Stundom under inspelningen va vi besatta över att få det så snyggt som möjligt. Lyxigt, fint och krispigt och var sak på sin plats. Ett tankesätt likt vad jag tror att Phoenix hade när de gjorde United. Det är så skönt med välproducerade alster ibland. Och har man tillgång till ett sådant mastermind som Johan så är man dum om man inte utnyttjar det. Detta gäller dock bara i vissa låtar. I många fall försökte vi medvetet just att blanda detta Hi-tek med smutsighet och det skitiga. Det är feta basar, där vi lånade mycket från dubben. Vi slängde liksom in allt vi kunde komma över och ofta blev basen dubbig och djup och fet och go.
och några av låtarna håller inte alls måttet.
Det är ju en smaksak så klart.
Hur låter det då? Ja, det är av varierande lugn popskiva mitt emellan ett ökenlandskap och strandvindar.
Det är alltid lika underhållande att se recensenten sno direkt från pressreleasen. Nog är det pop men det är också. Dub, country, symfonirock, glitch, brustekno, trip-hop, shoegazer, soul, folkvisa, goth, electronica…. Ja och det är mörkt. Och varietad är den. Det är en av de saker som jag verkligen gillar med skivan. Man tröttnar aldrig på den, just därför.
”Lost Causes – Causes Lost” är som att rensa lungorna över bron längs Västerport, andras luften vid Kalmar Slott på hösten eller att köra över Ölandsbron ensam i en alldeles för tyst bil,
Shitt va gött det låter. Har egentligen inte hört någon bättre och mer träffsäker beskrivning. Det låter som något som jag skulle vilja lyssna på.
en mellansäsong i Kalmar där sommaren är för långt bort eller bara en långsam väntan på en bättre tid. Bandet har Kalmar-anknytningar
Hmmm…. Jag bodde där tills jag va 3 och Rikard pluggade där i något år… Ja det kanske håller som anknytning. Men frågan är hur han fick nys om det.
och man vill så gärna stoltsera med ett bra band från hemtrakterna, men det verkar bli en evig väntan att hitta det där bandet.
Det kan jag nog hålla med om. Från Kalmar har det inte kommit så mycket bra.
Kalle Nilsson
Jag vet inte vad det blev av detta. Det är väldigt svårt att beskriva vad Sharif är. Om ni bryr er bör ni lyssna och släng öven in våran första skiva Sharif’s Slumber i spelaren också. Det va den första skiva som gavs ut på Adrian Recordings. Ibland orkar jag inte lyssna på den. Den känns så tung.
Som motvikt slänger jag in vad Nya Wermlands Tidning tyckte om Lost Causes – Causes Lost. Bara för att visa hur olika recensenter kan tycka. De är ju också bara människor.
2005-04-21
Nya Wermlands Tidning Betyg: 5/5
En husvagn och några romflaskor i Kristianopel satte fyr på kreativiteten för närmare ett år sedan. Indiekvartetten uttrycker harmoni, symfoni, trängtan, harmoni och .. liv, på ett extremt kvalitativt sätt. Tänk Tom McCrae, Radiohead, Beta Band och Biosphere och addera mer genialitet, finess och en livstids belåtenhet så blir resultatet Lost Causes, Causes Lost. De tröskar sina tretton låtar genom sinnena med hjälp av elementär akustik, strålande melodier och experimentella ljudkulisser. Trollbundna ”No Such” och näst intill psykotiskt hjärnskärande ”Ordinary” är endast några exempel från en mycket komplett platta. Lost Causes, Causes Lost klår fullkomligt skiten ur allt jag ur denna genre hört tidigare. Fascinerande.
Pelle
Shit jag är så seg i skallen att jag inte kan se rakt in i skärmen sedan klockan 10 i förmiddags. Håller så skta på att bli klar med den nya Adrian Recordings-hemsidan. Även om det är mycket information som ska till ännu. Ni kan följa mitt arbete på
som sagt. Jag vill så gärna att sidan blir bra. Det känns lite som att jag vill visa för världen vad jag gjort de senaste 8 åren och allt ska få platts på sidan. Jag funderade länge över vilken approach jag skulle ha på informationen och texterna, men bestämde mig rätt snart för att jag kan inte ha en business approach och verka så seriös och stel. Min tanke va då att jag skulle ha sterila vanliga biografier över banden och skivorna som beskrev dem med journalistisk precision och skröt över allas förträfflighet på stelt korrekt musikbyråkratspråk. Allt för att visa att man kan lita på Adrian Recordings, Vi är ett seriöst skivbolag. Det funkar dock inte riktigt så här. Visst är vi seriösa, till 100%, det är mitt livsverk vi talar om. Men jag kan inte riktigt med den där biten av musikbranschen. På vissa sätt är jag verkligen den sämsta skivbolagsdirektören, Jag är livrädd för att prata om musiken vi ger ut och blir pytteliten på sk. kändisfester, men blir jag bjuden går jag dit, det brukar va gratis mat och jag är fattlig. Istället bestämde jag mig för att sidan ska försöka genomsyras av min personlighet istället och att alla texter skrivs utifrån mitt perspektiv. Nu är dock inte så många texter uppe på sidan än så det kan ni inte se än.
Jag måst springa iväg. Jag ska ut och ta en öl med min bror John och kanske Pontus. Får se om jag får feeling och skriva igen när jag kommer tillbaka senare ikväll.
Höres snart
/M
Ps. Talking Heads är ett av världens bästa band. Jag ville egentligen bjuda på Born Under Punches (The Heat Goes On), från samma skiva som den nedan men hittade inte den på nätet. Denna duker bra den med. Remain in Light är en av världens bästa skivor. På David & the Citizens senaste lånade jag sättet att skriva vem som gör vad på skivan från den. Som en liten obemärkt hyllning. Jämför det.
Ja. Jag kom hem igen från Krogen. Lite slirig i fingrarna. Men inte så farligt.
Det va en trevlig kväll men många olika faser. Klockan är 02:48.
Avslutade kvällen med Emil Jensen och Edda på ett falleafelhak. Vi smide fina planer. Det känns på riktigt att kunna säga att jag inte kan avslöja något av det nu , utan att ni kommer att bli varse och att det förmodligen kommer stå i varenda tidning som du kan läsa.
Dessutom har jag planerat Familjens releaseparty här i Malmö, för hans album som ska komma när han bara har skrivit färdigt texterna..
Nu ska jag däcka. Johan är min gud just nu och min räddare i nöden, även om han är en snapphane som behöver tyckning och geishanlove.
Denna är från förra EP’n. Satan va bra den är.
Denna video är inspelad på 15 minuter på min toalett. HAHA!!!
Tisdag (Kuken)
Jag är så förbannad och ledsen. Jag kan egentligen inte skriva ett vettigt ord. Och jag vill inte tvätta den äckliga skit som jag vadar i, i offentlighetens ljus. Så egentligen borde jag inte skriva något alls. Men jag har lovat att jag ska skriva i denna blogg, och jag håller vad jag lovar. Jag försöker göra rätt för mig och stå för vad jag säger och gör och vara en bra människa. Kämpa, bara jag kan se ljuset i horisonten men denna gång finns det inget ljus. Jag är förbannad och besviken. Och ledsen….
Denna skit har pågått allt för länge men nu är det över och jag tänker inte peta på det med pinnar. Den äckliga varböld som legat och jäst har det tillslut gnuggats hål på och långsamt har varet sipprat ut och nu ser man den gul/röda ömkligheten ligga och bubbla i knähöjd. Tidigare har jag tagit ett stort andetag och långsamt böjt mig ner och tagit en stor mun full. Blundat och svalt, efter ett tag har det inte smakat så illa, för man har vant sig. Nu ska jag gå fram med klorin.
Orden tog slut. Jag stirrar på skärmen.
I dag va jag med på ett gruppfoto.
I dag åt jag Wasa sport knäcke.
I dag va jag på banken i 50 minuter i ogjort ärende.
I dag har jag fått rätt mycket pengar för att ge ut skivor för.
I morse tittade jag ut genom fönstret och det kändes som om jag bodde hemma hos mina föräldrar igen.
I dag blev jag utfattig.
I dag har jag lagat mat med tofu och bok choy för första gången.
I dag lyssnade jag på Kirsty McColl – A New England, när vi åt frukost.
I dag gick min delete-knapp på min dator sönder.
I dag har jag besökt Guds och Adolf Hitlers My Space-sidor.
I dag fick jag ett mail från Columbia i USA som va intresserade.
I dag har jag titta på min tjej och känt att jag älskar henne.
Peace
/M
Lyssna alltid på Nick Cave!
Tur att det finns folk som har orden kvar när mina har dött.
Foto: B.B.
Måndag (2006-12-18)
Ständig medlem i bandet Sharif, som aldrig riktigt finns och aldrig kommer att splittras.
Medlem i bandet David & the Citizens.
Huvudskalle bakom skivbolaget Adrian Recordings, som sedan 1999 gett allt för artisterna; David & the Citizens, David Fridlund, Sharif, Björns vänner, Familjen, Laakso, The Fine Arts Showcase m.f.
Vill inte stå still men vill ha fast mark.
Skäms inte för att vara goth men är det inte.
Jag snackar nedan om en ny Adrian Recordings sida, som snart är klar.
Exklusivt för er så ger jag en förtitt här.
. Lämna kanske t.o.m. ett meddelande i gästboken. Jag tror att den funkar. I så fall blir någon den alldeles första att lämna ett meddelande till Adrian Recordings.
Idag tänkte jag att jag skulle gå upp tidigt, så jag satte klockan på 08.30. Klockan ringde men jag stängde av den igen och vaknade 1, 5 timme senare av att min flickvän låg och grät bredvid mig. (Hon hade drömt en mardröm om att jag va två tjejer på Teneriffa och iom att de tjejerna inte va lesbiska så ville jag i drömmen inte ha henne längre. Då blev hon ledsen. Lite sött egentligen) Jag har varit så trött sedan vi kom hem från vår senaste David & the Citizens turné i förra veckan. Hela helgen har jag i princip bara legat i sängen. Det kan ha varit första helgen på säkert 5 år som jag inte druckit en droppe. Jag vet inte ens om jag tycker det kändes bra. Jag hade hellre varit glad och varit ute på krogen med någon snäll och druckit en öl. Men nu låg jag i sängen och va trött i stället. Klockan 12:30 sitter jag och äter frukost. Jag köpte Crupets när vi spelade i London. Jag minst att jag fick det förra gången vi va där och spelade och det kändes skönt engelskt. Det kändes inte riktigt lika exotiskt att äta dem här hemma i Sverige, även om de smakar ungefär som langos som är gott, men det va väl inte meningen.
Jag har varit portad från min dator hela dagen, så även nu. Jag får sitta vid min flickväns dator, för hon har kidnappat min. Hon läser in barnböcker, som hon ska bränna på cd och ge bort i julklapp. Innovativt och bra, men det har tagit 2 dagar nu att förverkliga det. Egentligen borde man väl va i en studio och göra det, men detta kanske funkar tillslut i alla fall. Jag har dock inte kunnat jobba med Adrian, som jag alltid brukar.
För 2 år sedan tröttnade jag på Adrian Recordings hemsida så till den grad att jag slutade att bry mig om den. Jag hatar den fortfarande och tycker att den kan brinna i helvetes eld. Sedan dess har jag sökt efter någon som kunnat göra en ny åt mig, hur svårt ska det va, varenda människa, till och med ett och annat djur, har hemsidor, eller i alla fall en Myspace-sida, men mig tog det ca 2 år och en djävla massa turer innan det nu verkar som om jag faktiskt snart kan lägga ut Adrian Recordings nya sida. Den blir bra, men det är en massa information som jag måste skriva innan dess. Texter om alla band och alla skivor. Tänk att vi , mest jag, har gett ut 47 skivor up til' date. Det är rätt fett när jag tänker på det på det viset. Och jag gillar allihopa. Mer eller mindre kanske, men jag gillar alla mer än majoriteten av allt annat som ges ut i alla fall. Häromdagen spelade de Familjens senaste - ”Hög luft” på radion, och jag blev så glad att jag verkligen gillar den. I verkligt små stunder kan jag vara glad och stolt över det jag gör, och detta va en sådan gång. Jag gillar verkligen det på riktigt. Det är inget som jag bara inbillat mig därför att vi ska ge ut det. Lyssna själva på
www.detsnurrariminskalle.com
Emil Jensen va förbi här förut, när jag va ute på stan och försökte göra ärenden, vilket gick åt helvete för allt hade stängt därför att jag trodde det va förmiddag när klockan redan va eftermiddag, och hämtade fler av sina skivor. Fan va han säljer och vad glad jag är att jag med rent samvete tycker att han är så bra. Jag måste liksom rannsaka mig själv hela tiden och fråga mig om det verkligen är värt att hålla på med detta. Jag vet aldrig vad som ska hända om ett halvår, om jag ska kunna betala hyran eller vart på jorden jag ska va. Men så har det varit i ca 5 år, så jag har väl vant mig och allt verkar funka hjälpligt.
För att va riktigt ärlig vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här. Jag skulle ju kunna försöka skriva något viktigt och stort, eller kanske någon personligt och hjärtekrossande. Kanske skulle jag kunna ge igen på alla som man tycker har behandlat en illa nu när man har chansen att prata/skriva utan att bli avbruten. Eller skulle jag kanske skriva något poetiskt och litterärt. En gång i tiden skrev jag kanske 20 A4-sidor till något som skulle bli en bok, men det va länge sedan och jag tror inte att jag skulle gilla det om jag läste det idag. En gång i tiden kom jag in på en skrivarlinje men valde att läsa filosofi i Linköping istället. Ibland undrar jag hur mitt liv hade varit om jag gjort det istället. Jag tror nog ändå att jag skulle ha hållit på med musik och jag tror nog att jag ändå skulle ha flyttat till Malmö.
Dock…. Jag börjar bli rejält sugen på att spela in något eget, jag har ju ett skivbolag så skivkontrakt borde ju inte vara så svårt. Problemet är att det va ca 5 år sedan jag skrev en låt senast. Men jag har nog skrivit ca 500 låtar i mitt liv, men det va länge sedan, sen klampade David Fridlund in i mitt liv och visade hur man ska göra. Jag tror, eller jag vet att om jag gör något eget så kommer det låta väldigt olikt från det vi gör i David & the Citizens. Det är inte så att jag ogillar det vi gör, jag tycker att vårt senaste album är skitbra och jag kan lyssna på det och tycka att vi är djävligt bra, det är bara det att David och jag har rätt olika smak när det gäller musik, och det är väl bra det, tycker jag. I all fall för Citizens del.
Jag tro att om jag gjorde något själv skulle det låta rätt elektroniskt (och skitig och noisig och funkigt och arty och kanske vacker, förhoppningsvis innerlig). Problemet är att jag inte vet ett skit om hur man gör elektronisk musik. Jag kan inte ett enda ljudredigeringsprogram, har ingen aning. Jag spelar ju keyboard i David & the Citizens nu för tiden (Ja, trumpet också). Allt det jag har skulle man lätt kunna rymma i en pytteliten synth eller så, men istället tar det mig minst 30 minuter att bara bygga ihop allt det jag har på scenen. Två olika orglar, varav en bara är en leksaksgrej, men jag har fått den av min morfar, så den betyder mycket, en trummaskin, som jag inte vet hur den funkar, jag har den bara för att spela ”hand claps” (som är något annat än handklapp), på, samt 4 stycken gitarrpedaler. Jag vet inte hur elektroniska instrument fungerar, men jag har spelat elgitarr i band länge och jag vet hur effektpedaler fungerar, så jag håller mig till dem. Jag tror dock att min okunnighet är till min fördel. Jag önskar ganska ofta att jag kunde koppla bort min hjärna.
Det blev en lång text och förmodligen kommer den bli ännu längre, men jag tvingar ingen att läsa. Min egen soloskiva som jag ska ge ut någongång innan jag dör, kommer säkert vara CP-lång. Tröttnar man är det ju bara att stänga av. Sluta läsa! Sluta lyssna! Stannar ni kvar är jag glad om inte… Nåväl…
Alltså. Det är inte så att jag skiter i om folk lyssnar på det vi ger ut på Adrian eller den musik jag spelar, det är bara det att jag inte kan gå och tänka så, då skulle jag bli galen. Jag är nog galen som jag är. Det går inte att förutse trender och i slutändan måste man ändå följa sitt hjärta, och gör man det, och det ändå finns folk som lyssnar, då kan man ta emot uppskattning mycket bättre och känna sig stolt över vad man gör. Jag strävar alltid dit. Undra om jag någongång kommer fram.
Kära dagbok. I dag såg man för första gången på länge solen, och hur skitiga fönster vi har.
Ps. Det gör inget. Jag gillar solen mer än rena fönster.
Foto: Som i OBS-klass eller något viktigt eller OBS - skojade bara
