|
|
|
|
|
Söndag (2006-12-17)
Gott folk, det har blivit dags för dimbodius att tacka för sej. Tack tack! Det har varit väldigt
roligt att blogga en vecka. Filosofera lite. Det finns ju hur mycket som helst att fundera på här
i livet. Stort tack till er som tittat förbi under veckan! Kanske ses vi nånstans när du minst
anar det. Då kan vi prata om:
Varför strömavbrott är så mysiga, går det inte lika bra att bara släcka ljuset?
Varför man blir arg när man egentligen är rädd.
Varför vissa artister säljer färre skivor ju populärare de blir.
Varför inte fotbollshuliganerna går ihop och slåss mot de som hatar fotboll.
Eller varför man tror att man har ett fritt val när man ändå gör som alla andra.
Om du har lust förstås. Annars kan vi skratta högt åt ingenting, sitta tysta ihop eller sjunga en
kanon. Jag kan minst tre. En om en död tupp, en om laboranten och labyrinten och en om vattnets
kretslopp. Kan du inte hålla dej får du gärna mejla mej på marcus(a)dimbodius.com.
Tills dess, ta hand om dej! /dimbodius
www.dimbodius.com
www.myspace.com/dimbodius Lördag (2006-12-16)
Tjenixen. I de intervjuer jag gett har två frågor ofta återkommit. Vad är ditt budskap? Och varför gör du så svart musik, mår
du dåligt jämt?
Har ni tänkt på att behandlingen av aktuella frågor i radio och tv alltid går till på samma sätt? Två eller fler människor
med diametralt motsatta åsikter förs samman i en studio för att självsäkert och ofta i aggressivt nedlåtande ordalag
argumentera för sina ståndpunkter. Skulle någon tveka ett ögonblick, svara i en försonande ton eller försöka komplicera
frågan ingriper programledaren, minst insatt av alla, omedelbart för att återföra parterna till sina polariserade positioner.
Så skapas ännu en stunds opartisk, folkbildande och underhållande Public service.
Att ta intryck av nån annan, att inte omedelbart ge svar på tal utan stanna upp och tänka. Är det en svaghet? Behöver
människor enkla alternativ att välja mellan, kan vi inte hitta en egen plats på skalan? Eller nån helt annanstans. Är varje
mynts dubbelsidighet en outhärdlig tanke? Varje människa är sin egen berättelse, helt unik men samtidigt så lik alla andras.
Du med. Men vad är ditt budskap? Måste du ha ett?
The Cure, Bob Dylan, U2, Bruce Springsteen... Listan på artister som fått håret att resa sig i miljoner nackar kan göras
lång. Friska, harmoniska, humoristiska män(niskor) fulla av energi. Eller? Varifrån kom idén att bara miserabla personer kan
skapa konst som berör? Eller att de ens skulle ha lättare för det. Kanske finns svaret i vår kulturs besatthet av
"ärlighet".
I positiva recensioner kan man ofta läsa om artister som sjunger rakt från hjärtat. Vem har inte tänkt om den där låten som
får får tårarna att rinna, att artisten måste känna med varje ord hon/han sjunger. Men hur kan man veta det? Och varför bryr
vi oss? Räcker det inte att varje ord träffar ditt hjärta. Är vi rädda att känna oss lurade?
Världens mest sålda cd-singel någonsin, och troligtvis en av de låtar som lockat fram flest tårar i världshistorien heter
Candle in the wind och släpptes 1997 som en hyllning till Lady Diana som förolyckats tidigare samma år. Men Elton John
som framförde den skrev egentligen låten 25 år tidigare om Marilyn Monroe. Och säkert väckte den personliga minnen, inte alls
relaterade till vare sej Norma Jean eller Lady Di, hos miljoner skivköpare som spelade den om och om igen för att bli ledsna
varje gång. För det är ju så det är. Vi lyssnar på ledsen musik, ser sorgsna filmer och minns det som varit tungt i våra liv,
inte för att plåga oss utan för att vi vet, eller i all fall känner, att vi mår bra av det. För att det gör oss hela. Ett
fönster ner i avgrunden, som går att öppna och stänga när man vill är ju så mycket tryggare än förhoppningen att livets tunna
is aldrig ska ge vika för vår vikt.
I stora delar av världen betalar man gråterskor för att delta vid sorgetåg och begravningar. Det verkar lite konstigt, från
vår horisont, att kvinnor utan relation till den avlidne uttrycker sorg för att förstärka intrycket av hur högt älskad den nu
döde var. Men kanske är det inte bara det det handlar om?
Det har blivit populärt med grupper som träffas och kramas eller bara ligger nära varandra på en filt för att få sina behov
av närhet tillfredsställda. Människor träffas och skrattar högt åt absolut ingenting för att frigöra endorfiner och
långsiktigt må bättre. Jag har inte hört talas om några gråtträffar. Men kanske borde vi ha en gråterska i ett skåp därhemma,
att plocka fram när bröstet börjar trycka och det där gråa molnet dyker upp i ögonvrån.
Eller så sätter man bara på en platta med Elton John. Eller kanske dimbodius? Vad vet jag? /dimbodius Fredag (2006-12-15)
Hallå där Fredag! Robinson Kruse här. (spridda applåder) Idag ska jag berätta om varför jag ibland önskar att min tandläkare fanns på MySpace.
Jag får erkänna, det börjar bli lite segt att blogga varje dag. Jag är trött så här i slutet av veckan och tankarna vandrar iväg till kvällens begivenhet, en konsert med fantastiska leopold. (www.myspace.com/leopoldswe) Dessutom har jag tröttat ut mej extra mycket genom att vara ovanligt social och träffa två (!) människor på samma dag. Normalt sett sitter jag instängd,
ensam i min lilla skaparhåla, från morgon till kväll men idag har jag lunchat med en polare och tagit en första fika med en fotograf jag träffat på MySpace.
För mej är MySpace lite av en revolution. På samma sätt som e-posten för sisådär tio år sedan fyllde tomrummet mellan telefonen och det traditionella brevskrivandet känns MySpace som ett helt nytt sätt att kommunicera. Det unika med MySpace, som jag ser det, är kravlösheten. Man kan visa intresse för någon och liksom flagga för att man finns, utan att kräva svar och därigenom riskera att bli avvisad. Två personer kan försiktigt kolla in varandra, varandras arbete/intressen och varandras vänner utan att ens behöva säja hej till varandra. Gillar man inte det man hittar får det bara rinna ut i sanden, no hard feelings. Går man däremot igång kan man börja prata ordentligt och så småningom, som jag gjorde idag, träffa personen och bestämma sej för att jobba ihop. Wicked!
Och så slipper man det där nervösa i ett möte med nån man inte över huvud taget känner. Såna möten kan ju bli hur fel som helst. Ett första försök att vara rolig möts med gravallvarlig tystnad, man blir ännu nervösare, säjer nåt ännu dummare och känner sej plötsligt som ett litet barn. Just det, ett litet barn! Tomas Andersson Wij berättade i ett mellansnack på en konsert om hur Göran Persson kommit fram efter ett framträdande på senaste Palme-prisgalan och sagt: Fina låtar grabben, har du skrivit dem själv? Och likt ett litet barn med intorkad glass runt munnen hade Tomas utan att hinna tänka stolt svarat:
Ja, båda två! Skicka dem till mej, sa Göran och gick.
Men regression behöver inte alltid vara av ondo. Att gå i barndom kan vara riktigt mysigt. Blunda och låt någon sätta på dej mössa, halsduk och vantar så får du se. Vem sa att tidsmaskinen inte är uppfunnen?
Vill man till varje pris stanna kvar i vuxenvärlden finns det emellertid lite strategier att ta till. Ett bra tips jag fick från en kompis när jag skulle få hem en hantverkare var att ta reda på namnet och gå ut starkt: Hej Roland Svensson, du är lite sen men ok, stig på här bara så ska vi se... Efter en sån öppning kan inget gå fel. Enda risken är att Roland stammar sej igenom handfatsbytet men det kan det vara värt.
Jag är egentligen inte så nervös eller osäker längre. Men vissa grejer triggar barnet i mej. Som att behöva ringa till tandläkaren. Min tandläkare tycker att vi ska träffas oftare än vad jag tycker och skickar vykort där min nästa tid, bokad helt utan mitt medgivande, meddelas. Och kommer jag inte blir jag ändå debiterad! Således ska jag, helt okunnig i tandläkarkonsten och dessutom lite telefonrädd, ringa och berätta för honom att jag skött mina tänder så bra att vi inte alls behöver träffas nästa vecka. Hjärtklappning någon?
Det är då jag önskar att jag hade det där sköna MySpace-förhållandet med min tandläkare. Så kunde jag bara surfa förbi och lämna en kommentar. Nåt i stil med:
Tjena TandläkarHuset Avenyn, tack för adden! Karius och Baktus-videon rockar, och bulletinen om Parodontit var en
ögonöppnare! Hoppas ni gillar min musik. Har använt tandpetare varje kväll sen vi sågs sist och borstar alltid i mjuka
cirklar! Jag tycker vi skippar tiden nu på tisdag och hörs till våren istället. /dimbodius Torsdag (2006-12-14)
Hej hej. Idag tänkte jag prata om existentiell ångest. Rädsla för döden närmare bestämt. Och tatueringar. Om du orkar hänga med så långt.
En gång hade jag en katt. Han hette Harry och hade tillbringat sina första elva år hemma hos en bambatant från Lerum. Bambatanten (för oss göteborgare ett annat ord för en kvinna som arbetar inom
skolbespisningen) var duktig på att utfodra även på sin fritid och Harry hade antagit en smått bisarr storlek. Efter bara något år fick han diabetes och dog. Jag begravde honom i en trädgård. Det
får man inte.
Men trots att Harry var död tyckte jag mej se honom överallt och hela tiden där hemma. Tyckte mej... Eller såg jag honom verkligen?
Hjärnan är en fantastisk apparat, tack för den! Men egentligen förmår den inte behandla särskilt mycket information i varje ögonblick. Däremot är den bra på att lura oss att tro det genom att fylla
i luckorna, dvs det vi inte hinner uppfatta, med vad som "borde" vara där. Försök hitta nån du känner i ett hav av ansikten så förstår du vad jag menar. Helt omöjligt. Tills man råkar hitta rätt, då
känns det som att man ser personen hela tiden, man behöver inte ens titta särskilt noga eller direkt på. Större delen av verklighetsupplevelsen är sinnenas reproduktion av något vi uppfattat vid
ett tidigare tillfälle och nu gissar finns där. Förnimmelsen av Harry i ögonvrån, petande tänderna med julklappskaktusen är precis lika verklig oavsett om han egentligen är en kråka på
fönsterblecket eller ett par vantar på tork.
Och så förflyter livet, man tycker sej se saker och ting tydligt fastän man egentligen inte alls har nån större koll. Skallens biograf kör klassikerna om och om igen. Skulle man mot förmodan lyckas
byta ut en gammal rulle kan det däremot få stora konsekvenser. Plötsligt är självklarheter inte självklara längre och känslor som tidigare präglat hela ens tillvaro känns inte alls.
Och det var vad som hände med min ångest. När jag var 25 var jag stundtals helt bedövad av tanken på att dö. Att vara förgänglig. I skelettrummet på Naturhistoriska kom paniken: En gång var det här
benranglet klätt i kött och blod, kunde jag tänka. En gång kände det glädje och sorg. En gång viskade det ömhetsbetygelser i någons öra. Men till vilken nytta?
Fem år senare kan jag helt oberörd, eller möjligtvis lite generad, dra mej dåtiden till minnes och tänka att det mest låter pretentiöst.
Men vad hände då? Vet inte. Kanske tittade jag för mycket på Det okända på TV4+ och övertygades om att allt inte tar slut trots allt. Eller så var det hela ett resultat av vad psykodynamiken
skulle kalla en bearbetning. Jag ägnade massor av tid åt att vrida och vända på allt elände, flyttade besatt ut i skogen i ett halvår och skrev ett helt album genomsyrat av tanken på att
försvarslös tyna bort, och så var det klart. Been there, done that!
En gång, på en fest, träffade jag en lirare som tatuerat sej på fyllan. När han vaknade morgonen efter hade han ett jättestort plåster men ingen aning om vad som fanns under. Jag minns tydligt
vilken panik som drabbade mej när han leende visade sin enorma Roger Rabbit i fyrfärg! Men vad fan, tyckte han, det är väl inte så noga. Och numera känner jag faktiskt precis likadant. Det är skönt
att inte bry sej så mycket. Tatuera mej med! Jag tar Roger Rabbit på armen och varför inte Knatte, Fnatte och Tjatte, hängande i varandras fötter längs med mitt ben.
Du vet, ge det 60-70 år så har jag, Roger och Knattarna, åtminstone i vår fysiska form, ruttnat bort eller gått upp i rök. Och då är säkert allt, inklusive en och annan osammanhängande blogg,
förlåtet!
Halleluja! /dimbodius
Onsdag (2006-12-13)
Vad har Norah Jones och José González gemensamt? Vad förenar Bob Dylan och Depeche Mode? Alla håller på med musik? Jo, det har du rätt i. Nåt mer kanske...
Som stretande popstjärnewannabe sitter jag och grunnar en del på nyckeln till framgång, och nämnda artisters framgång har väckt min förundran. När Struck by the sadness of love från min första skiva Not love EP spelades första gången på P3 för ungefär sex år sedan fick jag massor av mejl från folk som blivit berörda och ville köpa skivan. Men när Half a lover från senaste albumet While we fall roterade i elva (!) veckor på P3 förra året hörde i stort sett ingen av sej. Det var så klart ingen höjdare för självförtroendet men när besvikelsen lagt sej började jag fundera lite på om det kanske var mer komplicerat än att den ena låten var bra och den andra var kass.
José González är en unik svensk artist. Varför? För att han gör musik som inte liknar nån annans? Är musiken den enda i sitt slag? Vet inte. Vad vi däremot vet, som gör honom helt unik, är att han mot alla odds fått sin skiva, som är inspelad utan budget med endast sång och gitarr, flitigt snurrad på radio och därigenom blivit helt ensam om att för en större publik representera en viss typ av sound/uttryck.
Norah Jones spelar definitivt ingen unik musik, mängder av artister har gjort begåvad jazzinfluerad pop genom åren, men Norah har också hon lyckats med vad ingen annan i hennes genre har gjort: Hon har nått ut via mainstreamkanalerna. Därför står hon och González, inför alla konsumenter utan ork att på egen hand söka sej djupare i musikdjungeln, utan konkurrens från liknande musik.
De flesta artister drömmer om att bli spelade på radio, ett fantastiskt sätt att nå ut på bred front. Kanterna slipas, det unika uttrycket får stå tillbaka på nån eller några låtar för att få till den där singeln som inte är för "svår" utan kan passera alla filter och segla ut på etervågorna. Problemet är bara att om låten passar för väl in spelar det ingen roll att den spelas, den blir bara en del av bruset. (Det finns gott om exempel på artister som varit "radioplågor" utan att lyckas sälja ens ett par tusen plattor.) Å andra sidan, gör man istället som José och struntar helt i att anpassa sej är chansen att bli spelad ungefär lika stor som att vinna på lotto.
Nu finns det såklart artister som klarar att kombinera alltsammans. Som får till låtar med ett omedelbart men ändå unikt tilltal och som gör arrangemang som sätter sej direkt men ändå växer med tiden. Är de riktigt bra på det de gör kan de, med rätt marknadsföring, till och med bli så kallade crossoverartister och tilltala lyssnare som egentligen inte gillar genren. Bob Dylan, Depeche Mode, Eminem och Metallica är några exempel på artister som i många skivsamlingar är ensamma i sin genre. Det är coolt - och lönande!
En sån artist skulle jag vilja bli. Hej så länge. /dimbodius
Tisdag (2006-12-12)
Idag jobbar jag lite på en ny låt. Jag är som alltid osäker på om den är bra nog. Om den är bra nog kanske den påminner för mycket om Mew. Eller inte. Kan man påminna för mycket om Mew? Antagligen. En gång fick jag frågan, eller påståendet, av en reporter på Musikjournalen: När jag lyssnar på din skiva tänker jag på Wish med the Cure. Så sträckte han fram micken mot mej och väntade. Jag kom inte på något att säja.
Det låter kanske paradoxalt men sedan jag bestämde mej för att satsa på att försöka kunna leva på musiken hinner jag inte med att göra nya låtar. Det är så mycket annat som måste fixas med för att nå ut och försöka få in de pengar som behövs. Hur mycket jag än gör räcker det aldrig. Dessutom är jag perfektionist med ett galopperande kontrollbehov och det sparar ju inte tid direkt. Men jag övar på att släppa taget lite och lägga krutet där det bäst behövs.. Så idag har jag tagit lite tid till att komponera. Men det är svårt att bara sätta sej och vara kreativ. Det blir lätt nånting som man redan gjort. Oftast sämre. Därför gör jag små regler för att liksom putta mej ur de gamla spåren..
Exempelvis:.
Inga långa intron. (svårt - jag ääälskar långa intron)
Inte för långa låtar. (genomsnittet på förra skivan var sex minuter)
Inte så många ljud lagrade på varandra. (får ofta höra att min musik är episk)
Fler andrastämmor. (är rädd för sångharmonier annat än supersvagt med massor av reverb)
Riktiga instrument. (det är bra om bandet kan spela det jag hittar på)
Asymmetri (det måste inte låta till vänster bara för att det låter till höger)
Det är lite skumt att styra upp konstnärlighet på det här sättet men jag tror det funkar. Det blir förhoppningsvis som med den där uppsatsen som ingick i standardprovet i svenska jag gjorde för typ 15 år sen. Läraren förkunnade uppgiften, nåt i stil med "Skriv fem A4-sidor om pengar förr och nu". Helt obegripligt och knappast inspirerande. Efter en stunds sittande med armarna i kors och mörker i blicken - vilket övergrepp! - insåg jag att det var dags att bita i det sura äpplet, om inget blev gjort var det värst för mej själv, och så satte jag igång. Efteråt kände jag mej fantastiskt upplyft av att mot alla odds ändå fått ihop något som var ok. En skapelse som aldrig kunnat uppstå utan tvång! Snäva ramar, motvilja och misstag är kreativitetens mödrar. Kanske.
Jaha, nu kan jag inte sluta tänka på skolan. Blir nostalgisk över hur omogen jag fick lov att vara som barn. Vad skönt det var att gnälla på att behöva gå upp varje morgon, att man skulle ha 100(!) sidor till provet och att allting inte var helt rättvist jämt. Och ändå fick man, utan att ta något eget ansvar, suga i sej allt det goda. Allt var för ens egen skull! Dagligt umgänge med vänner, massor av stimulans och ständigt nya utmaningar. Men men, gräset är kanske alltid grönare på andra sidan puberteten. Och jag som ändå blev mobbad i plugget.
Bis morgen. /dimbodius Måndag (2006-12-11)
Hej allihop, dimbodius här! Marcus Dimbodius närmare bestämt. Nån har sagt till mej att artistnamnet dimbodius låter som ett finskt metalband. Bara en person än så länge i och för sej, så jag tänker (läs: hoppas) att det kanske säjer mer om den personen än om mitt namn. Inte så att det är något fel på finska metalband. Inte alla i alla fall. Antar jag, har inte hört så många faktiskt. Eller så har jag det fast jag inte vetat att de var finska.
dimbodius har fram tills för ett par år sedan varit ett soloprojekt och jag har själv skrivit, arrangerat och spelat alla instrument. Förra året, efter att senaste skivan var släppt, satte jag äntligen ihop ett band. Om du inte har hört talas om dimbodius och känner dej så där jobbigt osäker som vissa gör när de träffar en bebis utan att veta vilket kön det har, eller tvingas redogöra för sina politiska ståndpunkter utan att veta vad de andra i rummet röstar på kan du slinka in på min hemsida eller MySpace och kolla in hur jag ser ut och/eller hur musiken låter. www.dimbodius.com eller www.myspace.com/dimbodius är det i så fall. Själv tycker jag det är spännande att läsa om artister utan att ha hört musiken och försöka föreställa mej hur de låter. En bra artikel om ett band man inte gillar är ju dessutom betydligt roligare än en kass artikel om ett bra band. Some kind of monster till exempel är ju en fantastisk film även om man aldrig förstått sej på Metallica, eller?
För att mjuka upp hjärnan lite inför det här, har aldrig bloggat tidigare, spanade jag in vad Lars Henrik skrev förra veckan men fick mest prestationsångest. Underhållande och personligt! Och det där med olika perioder man genomgått i livet är alltid fascinerande. Själv tyckte jag en gång i tiden att TV-Shops CD-box Synthesizer - The Ultimate Sound Experience med nyinspelade (läs: sämre) instrumentalversioner av 80-talets smörigaste topplistelåtar var the Shit! Jag kan undra nu hur det gick till, men man ska bära sitt förflutna med huvudet högt. Vem vet var jag hade varit idag utan midiversionen av Michael Boltons How am I supposed to live without you. (Vem vet var jag är med den?) Något som förresten slagit mej är att väldigt många i min ålder (runt 30) har haft en Queen-period. Och att det ofta är ett lite känsligt ämne.
Titta, det blev ju lite text! Känns ganska bloggigt det här tycker jag. Nu är jag uppvärmd. Har hunnit krafsa ner en liten lista vid sidan av laptopen också, för att inte glömma bort ämnen jag kanske skulle kunna beröra under veckan.
Snart jul (känns lite klyschigt)
Tandläkaren (går nog bort)
DIY-döden (det tar sej)
Dogmamanifest/styrd spontanitet
Kompromisslöshet/långa intron
Åldrandet/tatueringar
Tvångsmässighet/listor
Norah Jones/José Gonzales
MySpace/att fråga chans på nån
Kan det funka som en cliffhanger? Det får det göra. Säj nu till alla du känner att stora saker är på gång på Backstagebloggen så ses vi imorgon.
Kram. /dimbodius
|
|
