|
|
|
|
|
Torsdag (20090507)
Hej igen!
Istället för att skriva så mycket den här gången så lägger jag upp en låt i stället. Det här är min låt och den har inte gått igenom den hårda åsiktsmaskinen som heter Tysta Mari. Den e inspelad hemma hos mig igår kl 01.00.
En del personer sätter sig i en och försvinner aldrig sen. Personer som dyker upp vid rätt tillfälle och liksom räddar tillvaron. Vi gjorde gymnasiet ihop.Var nog rätt olika fast vi hade mer gemensamt än vad vi hade med dom andra. Du sa dom konstigaste saker vid precis rätt/fel tillfälle och jag älskade det. Vi gjorde många skruvade saker och jag kan garva åt det fortfarande. Det är lätt att romantisera, man glömmer hur dåligt man mådde, hur förvirrad man var. Hur det kändes att inte ha en aning om vad man skulle göra med sitt liv. Jag är okej nu. Hur det gick för dig har jag inte en aning om. Vi har inte setts på nästan 10 år. Du bor i Malmö, så mycket vet jag. Och jag e fan säker på att du diggar Doors och Velvet Underground än, och det gör jag med.
I min lilla, lilla värld så har du förtjänat en låt länge men jag vet inte om låten det till slut blev förtjänar att ligga*Här*
/ /Adam
Onsdag (20090506)
Idag frågade en polare mej vad vårt namn Tysta Mari kommer ifrån. Det är ganska vanligt att folk undrar varför vi kallar oss Tysta Mari. Varför det? Vem fan e det som är tyst? Vem är denna Mari som ska tystas? Svaret brukar bli nått i stil med att det är en gata, eller rättare sagt, en gångtunnel och att vi tyckte det lät bra. Det brukar inte bli någon längre utläggning om namnet i alla fall.
Tysta Mari var tydligen en kvinna, som egentligen hette nått helt annat, och som drev ett kafé i de dåvarande tidningskvarteren i Klara församling. Kärringen, som alltså hette nått helt annat, kallades Tysta Mari av alla murvlar och alkoholiserade typografer som satt på kaféet och söp under luncherna. Eftersom hon var jävligt tyst.
Sen kom sextiotalet och kvarteren runt Klara kyrka skulle jämnas med marken, för nu var alla politiker jävligt kåta på trafikleder och sexiga betongkuber som man kunde ha banker i. Tidningarna förpassades till Marieberg på Kungsholmen och politiker och arkitekter gick lös i en orgie av glasfasader, putsad marmor och breda gator som säkert gjorde stadsplanerarna i Stalingrad gröna av avund. Av nån anledning fick i alla fall denna fåordiga kvinna ge namn åt en gångtunnel under det splitter nya lyxhotellet Sheraton. Tanken var nog att Tysta Marigången skulle fyllas med lyxiga butiker som sålde kristallvaser och sameknivar till tyskar och amerikaner som just kommit tillbaka från en stadsvandring runt Brunkebergs torg, där de beundrat Riksbanken och Sparbanken och tjack-hororna och allt annat fint som finns att titta på runt det torget. Kanske var det också så på sextio- och sjuttiotalet. Jag var inte född då så jag vet inte, men så är det inte idag i alla fall.
Idag hör Tysta Marigången till en av de där få platserna, som ligger mitt i stan, men där konsumismen och den goda smaken ännu inte regerar. Det finns faktiskt några sådana. Där man kan vistas utan att förväntas köpa något; där man kan hitta en affisch eller, kors i taket, en graffitimålning som fortfarande inte blivit upptäckt av Kristina Axen Olins klotter- och nedskräpningspoliser som sanerar stadens gator från osmakligheter. (Åtminstone sådan som inte betalt för sej.) Sådana platser där man, om man har tur kan passera utan att en övervakningskamera följer efter och undrar vad fan vederbörande har där att göra. Kort sagt. Platser som av en eller annan anledning får leva sitt eget liv utan att stadsplanerare och Mc Donalds gripit in. Många städer är fulla av sådana platser. Men i allt fler försvinner de.
Det dröjer säkert inte länge förrän nån teknokratgubbe eller teknokratkärring, under en kaffe latte-fika uppe på Stadshuset, kommer på att Tysta Marigången inte alls är representativt för den vackra mälardrottningen Stockholm. För vad ska Mr och Mrs Jänkare tro, tänker gubbkärringen, när de sprungit runt en hel dag på det jättelika museet som i dagligt tal kallas Gamla Stan och med midjeväskan full av morahästar återvänder till hotellet för att ta sej en uppfriskande bärs på Löwenbrau. Då de får syn på detta mörka och smutsiga hål som leder bort till Klara västra kyrkogata. Kanske sitter det nån förtappad själ på granitplattorna och skjuter upp kvällsmackan i en ven? Och han är ju klädd i varken folkdräkt eller vikingahjälm! Nä, tänker nog nämnda teknokrat-gubbkärring. Detta måste det bli en ändring på!
Kolla bara på stackars Slussen. -En ganska sliten 70-plusare vars rester snart ligger på Hammarbybacken. Här har gubbkärringarna i Stadshuset hajat precis vad det handlar om. Det luktar piss i trapporna på slussen. Lamporna är trasiga och närmsta HM ligger minst 100 meter bort. Vad göra? Ja, vill man ta bort urindoft från en byggnad får man nog till att riva skiten. Sagt och gjort! Istället ska man bygga en stor öppen balkong med glasfasad som kan hysa lite HM-butiker. Skitbra, tänker stadshus-gubb-kärringarna. -Det ser ju PRECIS ut som Barcelona och Nice, och där är det ju trevligt att semestra! Så kan vi då snart gå och flanera på nya, fina, öppna Slussen i åtta minusgrader och femton sekundmeter.
Så, vi borde nog tala ganska tyst om Tysta Marigången och dess historia, för politikerna i stadshuset har uppenbarligen glömt bort den. Och så fort de får nys om den kommer Sten Nordin eller nån av hans polare se till att glasa in den och införa passkontroll även där.
/ Alex
Tisdag (20090505)
Hej på er, era jävlar!
Vi ska skriva ett blogginlägg per dag. Direkt så känns hjärnan rätt tom. Kunde skriva om våra två release spelningar, om en tumme som gick åt helvete. Om den totala avskanaden av sömn från november till februari eller hur viktigt det e att inte ta alla andra på så stort allvar. Men det ska jag inte. Jag ska skriva om..... Rancid.
Rancid släpper nytt album 2 juni.
Rancid var världens bästa band för mig under en jävla massa år. Första plattan jag hörde var "and out come the wolves" och jag var såld. Såld på att något band kunde låta så polerat men ändå så skitiga, desperata, allvarliga, gatunivå. Klotterplanks-lines,. Samma som clash, fast det var inte clash eller det var vårat clash. Vi som inte var med 77. Vi som inte var födda 77. Efter det så letade jag mig bakåt och köpte resten av bandets tidigare plattor och var precis lika frälst av dom. "Life Won´t Wait" släpptes, musiken hade tagit en lite lugnare ton, precis som clash gjorde med "london calling" men allt var kvar, intakt. Känslan, gatutexterna. Röd dubbel vinyl, utan texthäfte, bara bilder. Jävligt ball en sån där platta som man luktar på när man får den, vill käka upp den, mala ner den i småbitar och till slut injicera den. En riktigt platta från världens bästa band. Såg dom på Hultsfred 98, asbra spelning, världens bästa band. Bandet släppte "Rancid 2000". Allt gick snabbare, kändes inte lika genomarbetat, lite som en kompensation för plattan innan som kändes mer reggae än punk. Fast jag gillade det, gillar snabb punk, HC. Inte den bästa plattan men den räddades av texterna och dom föregående skivorna. En naturlig utveckling...
Tre år senare efter avstickare med "Transplants" och "Lars Frederiksen And The Bastards" så skulle Rancid släppa plattan "Indestructible". Den här gången på större bolag, vilket i sig kändes jävligt konstig eftersom bandet inte hoppat på det tåget tidigare och pratat om vikten i att ha kontroll över sitt band. Alla jag kände lyckades få tag på plattan flera månader innan den släpptes. Hur lät det då? Den där grunden i dom föregående plattorna var inte riktgt där. Något spår lät som "Time Bomb" fast som om något band i en lägre division hade gjort den. Några försök på råa låtar, fast dom lät inte rått. Över lag mycket sämre texter. Kanske fem låtar på plattan som lät som gamla Rancid,fast det försvann i en massa av något annat, något sämre, något ytligare. MTV refrengerna gav en popig ton på hela plattan, dom har iofs alltid haft polerat sound, men på dom tidigare plattorna så lät det polerat men skitigt. Kanske hela plattan var summan av en skilsmässa eller att bandet började bli till åren och ville slå igenom riktigt stort, men det lät helt enkelt plast och spelning på Riddarholmen likaså. Inte alls samma band som jag såg 5 år tidigare. I och med den här plattan så svalnade mitt intresse för Rancid, Tror att det dog helt när "Lars Fredriksen and the Bastards" andra album kom ut. Låten "Antennas" från "Rancid 2000" börjar med linen "You're selling sexism...". "The Viking" säger något annat. Hela mystiken runt bandet var borta för min del. Sålde alla plattor med dom senast jag rensade ut i samlingen. Kärleken var helt enkelt död.
Jag förväntar mig inte något storverk av "Let the dominoes fall" och bandet måste nog gå i en helt annan riktning för att väcka mitt intresse igen. En del band blir bättre med åren, andra blir sämre. Några har förstånd att veta när dom ska lägga av och ibland så löser det sig av sig själv i och med en bilkrasch eller något annat tragiskt.
Vem vet kanske kommer något annat band som tar deras plats eller dom kanske återtar den men jag är äldre nu och bra mycket mer svårflörtad.
See ya in the pit! / Adam
Foto: |
Måndag (20090504)
Det var någon som skrev nyligen att Tysta Mari sjunger mest om sånt som finns i Stockholm. "Tunnelbanan och knark". Men de sociala motsättningar som finns i Stockholm, mellan periferi och centrum, mellan arbetarklass och borgarklass och de mellan olika sociala grupptillhörigheter är inte på något sätt unika för Stockholm. Tvärt om. En betraktelse från det lilla perspektivet står aldrig fri från sitt större sammanhang. De förhållanden som uppdagas i den närgångna, småskaliga, betraktelsen speglar ofrånkomligen mekanismer som verkar genom hela spektrumet av nivåer, från den enklaste interaktion två individer emellan, upp till det globala. Mekanismernas återverkan på den lilla skalan kopplar samman den omedelbara betraktelsen med det större perspektivet. Och en betraktelse om ett trasigt fyllo på fyrans buss handlar inte längre enbart om det givna, det uppenbara, utan om samhälleliga förhållanden i stort. Om hela världens tillstånd.
//Mike
Foto: |
|
|
