|
|
|
|
|
Fredag (FREDAG 6:E APRIL 2007)
02:14
Klockan är 02:14 och jag kan inte sova…
Inte för att jag är trött och inte för jag full. Jag är sjukt trött och Orimligt nykter.
Jag vakande upp med ett ryck och kände svetten på mitt bröst och min hals och något jag har tenderat att tänka på väldigt mycket den senaste tiden började snurra mitt huvud igen.
Efter 10 minuter insåg att jag skulle bli galen om jag låg still en enda sekund till. Så jag gick upp, öppnade fönstret och släppte in stockholmsnatten och den kalla luften och startade min dator och skrev ner det här…
02:19
Jag har just blaskat av ansiktet med vatten och något udda hände.
Jag såg upp på mig själv i det kalla badrumljuset och såg på mitt ansikte och vattendropparna som rann över det. Jag följde en droppe som sakta rann från mina ögonfransar ner över min kind och tillsist stod och vägde lite på min haka innan den insåg att den inte hade kraft nog att falla och gled vidare längs min hals.
Och då plötsligt mindes jag en sak jag inte tänkt på på flera år men som nu kändes surrealistiskt nära. Och jag önskade att det var det jag hade svarat i intervjuer på frågan om varför jag döpt min nya skiva till ”jag tyckte jag var glad”.
För vad jag mindes var att jag, vid ett av dom få tillfällen jag gråtit, det här var när jag var 18 och hade varit med om en sak som verkligen fick mig att hulka och det gjorde så djävla ont att jag gick in på toaletten, tände upp ljuset och tvingade mig själv att titta på mig själv i spegeln medan jag grät.
Som för att fånga känslan och säga ”minns det här nu Lasse! Det är så här det känns att vara riktigt djävla slagen!”.
På något sätt känns det så väldigt mycket jag. Och jag vet, jag vet, det är säkert en jättefånig sak att göra men jag minns att det kändes så väldigt bra.
02:27 och jag inser att jag inte kommer hitta någon sömn på ett tag så det är väl lika bra att jag renskriver bloggarna för onsdag och torsdag med och lägger upp.
Kram från en rätt ömklig Lasse.
Torsdag (TORSDAG 5:E APRIL 2007)
OPERATION FÄNGELSEHÅLA
Jag vaknar och känner genast at något är fel, huvet bultar, hjärtat slår och jag mår väldigt, väldigt illa. Och fyllan från igår kommer över mig och jag svär ännu en gång att jag aldrig mer ska dricka. (Även om jag såklart vet att nån djävla idiot kommer lura mig till samma skit om några veckor igen).
Idioten som gjorde det igår var inte någon idiot utan en vän till mig som heter Richard. Han låg bara lite före och ville så gärna ha sällskap och jag var glad efter mina 2 releasespelningar, Ni var föresten UNDERBAST alla ni som var där.
Speciellt alla ni på String som såklart var sötare än socker och fick mig att le så mycket.
(Ni på Pet sounds var i och för sig lika underbara ni men 15-19 åriga tjejer som tagit sig till en är en oerhört svårt publik att slå!)
Det sjukaste igår annars var att det var så fånigt djävla varmt inne på båda platserna!
På String trodde jag att jag skulle dö och det kändes som att alla liksom satt och sippade efter syre. När jag sen kommer till Pet sounds upptäcker jag till min glädje att det fan är snäppet värre! Men som sagt ni har mitt hjärta mer än livet själv alla ni som kom och klappade så fint! Jag hade en grym kväll och hoppas ni hade det med.
SEN önskar jag alltså såklart att jag inte druckit så mycket sen…
Men det hade sina fördelar, jag fick hänga med Rickard och Lisa och Einar som så smått ägde dansgolvet. Lisa med akrobatik och Einar med någon slags robotvariant. Jag var mer diffus
På kvällen ska jag vara med i SVT klockan 20:45 och tar därför tuben till gamla stan där 2 vänner slash fans från trollhättan som kommit hit för spelningarna och allmänt Stockholmshäng tagit in på hotell.
Planen var att vi skulle se på Intervjun tillsammans (jag har inte haft en teve på 1 år så hos mig gick det ju inte. Och nej! Det är inte för att jag inte har råd utan för att jag bara ser på SVT ändå och fick för mig att jag helst skulle avstå och det har känts underbart)
Hur som helst. När jag kommer dit visar det sig att hotellet är 1-stjärnigt och mer en djävla fängelsehåla än hotell.
På ovanvåningen sitter ett miserabelt gäng nya zeelandare och dricker folköl i nått slag bisarrt ”allrum” och på Therese och Chewies rum (ja dom heter så!) finns det bara 2 små sängar som gnekar som om människor sen urminnes tider knullat i dom (vi får många bra skratt av det hehe) och alltså INTE ALLS någon teve.
”Jag trodde du sa att du skulle till SVT och spela in sen ju”, hackar Chewie ur sig och vi bestämmer oss kollektivt för att det är skit samma och att vi ska satsa på dom där drinkarna istället. Så tror det eller ej men plötsligt dricker jag igen.
Vodka och redbull blandade på äkta småstadsvis och vi har riktigt trevligt tills jag strax före 10 bestämmer mig för att ”nä jag pallar fan inte att dricka ikväll” och traskar hem.
Onsdag (ONSDAG 4:E APRIL 2007)
SLÄPPDAG
Weeeeiiiii! Idag släpptes skivan och jag borde vara på ett strålande humör.
Istället är det recensions ångest. Trots att jag bestämt för att jag inte ska bry mig!
Men det går bra! Fyror och treor överallt och jag blir på hyfsat glatt humör.
Men eftersom mickkabeln till min gamla 40-tals Levin pajade på repet igår så traskar jag bort till Nysse på gitarraffären för att få den fixad.
”Är du dum i huvet?” säger han och tittar på mig när jag kommer in klockan 1 och ska ha soundcheck och inspelning med SVT klokan 4 ”Jag hinner ju fan inte fixa det här nu!”.
Men eftersom han är en så osedvanligt skön lirare så ställer han upp och gör det ändå! (han gästspelade på min första skiva så vi har ett Outtalat brödraskap haha!). Nä men på alvar så räddar han dan.
Sen går jag och har manusmöte med några jag håller på att skriva långfilm för och tar mig sen till Pet sounds där ett skönt och relativt lyckat soundcheck genomförs och Uber trevliga Henrik intervjuar mig.
Inser nu att jag HATAR vad jag skriver i den här bloggen!!!!!
Det värsta jag vet är när man läser ett reportage i vilken tidning helst som är ”En dag i Lasse Lindh liv…” och det är ALLTID samma djävla visa! Personen (och tidningen) ska alltid få det att verka så djävla busy. ”Åh gud jag är så häftig och har tusen bollar i luften och PRECIIIIIIIIIIIS så här är varenda dag för mig”!
Jag vill spy på det för inte en djävel jag känner är så.
Kan man inte för en gångs skull få läsa om en dag där någon säger ungefär såhär;
”jag gick upp 8 (vet inte riktigt varför) kollade på två 24 avsnitt, käkade lite frukost, tog en absurt lång dusch och sen var klockan plötsligt 12! Sen sov jag lite, ringde några mer eller mindre viktiga samtal, skrev i 2 timmar, spelade gitarr i 1 och kom halvägs på en låt som kanske, kanske kan bli bra. Sen var klockan 6 och jag käkade lite och bestämde mig för att dra på bio”.
Typ något sånt. Vore inte det en underbar djävla dag att läsa om? Lite mer mänskligt!
Ja tidningarna får väl ringa mig så fixar jag biffen!
Tisdag (TISDAG 3:E APRIL 2007)
”Man kan ju inte bryta mitt i strålen ju!”
Igår hade jag en dagen före dag med allt vad det innebär med att sitta på kaféer och prata med journalister om sig själv, sina känslor och sin nya skiva, I LOVE IT! Eller nja, jag tycker i alla fall inte illa om det.
Smart som jag är så tänkte jag att jag skulle hinna med att klippa mig mellan 2 intervjuer eftersom jag visste att den andra skull ha fotografering. Så i vanlig ordning (jag är konstant sen om ingen visste det) rusade jag klockan halv 1 med andan i halsen till min frisör (ja jag har en sån! Hon heter Emma och är så snäll så). Och som den ängel hon är så sköt hon på sin lunch när jag lockade med gratis skiva haha! Och bara 10 min sen kom jag nyklippt in på kafét.
På kvällen repade bandet. Dvs. Jag, Johan, Tomas och Anders. Och efter diverse missöden med instrument som plötsligt slutade fungera så skulle vi halv 12 äntligen bege oss hem.
Så vi låser den tjocka järndörren och traskar glada i hågen ut från källaren, genom garaget och tar hissen upp till mänskligheten och natten och taxibruset när Tomas säger ”Men vart är Johan då? Gick han före eller?”, varpå Anders hasplar ur sig ”men va fan, han gick ju på muggen ju!”. Så med snabba fötter pinnar vi ner i underjorden igen och låser upp den tjocka dörren.
Och se på fan, där står minsann Johan med lätt vettskrämd blick i mörkret med sin mobiltelefon i handen som enda ljus!
Holy fuck vad vi skrattade!
Så när vi frågar varför han inte sa någonting när han hörde att vi var på väg att lämna honom svara han. ”Ja men det gick ju så fort ju, jag hörde er låsa och var mitt inne i en skön stråle...och man kan ju inte bryta mitt i stålen!”
HAHAHA!!! Nu fattar ni varför jag älskar mitt band!!
Måndag (MÅNDAG 2:A APRIL 2007)
LASSE HJÄRTA FLYGPLATS
Jag har varit på semester i Karibien och idag mellanlandade jag röd som en kräfta och spräcklig som en katt i Amsterdam. Eller på schipol som deras flygplats så fint heter.
Och det finns något med flygplatser som jag älskar. Det är ett slags märkligt limbo. En liksom ingenstans-plats.
Massor med människor i alla tänkbara former och färger, kantiga och runda, långa och korta. Alla lufsar dom omkring bland butiker som försöker prångla på dom mer eller mindre dubiösa produkter. Paketerad västvärldslyx uppblandat med någon produkt just det landet eller just den stadens har som trademark. Dalahästar, Eifeltorn, frihetsgudinnor och holländska träskor you name it och allting och i miniatyrer och allting till horribla priser.
Ännu mer bisarrt är det med dom små barerna som klockan 5 på morgonen serverar öl och jägermeister till flyggrädda resenärer (nästan allid män!)
Och allt detta träffar mig alltid som en knytnäve... Nä inte som en knytnäve, mer som dom sötsliskiga vågor av lite för mycket och lite för dålig kvinnoparfym som sköljer över en allt som oftast i trängseln en lördag i Stockholm. Man vet liksom inte om man ska vända sig om och börjar tokhångla eller droppa en rak höger och gå vidare.
HUR SOM HELST…
Världen man kliver in i när man kliver in på en flygplats är alltid väldigt långt från den gud-jag-somnar-snart-världen man upplever på den sövande flygbussen. Men det är först på senare år som jag lycktas formulera för mig själv varför jag älskar flygplaster. Och fånigt nog har det att göra med att man (eller i alla fall jag) jag) som manusförfattare och låtskrivare alltid söker efter en människa med en vilja.
För man kan säga mycket om alla dess buffliga typer på en flygplats men dom ska någonstans! Dom har fattat ett beslut och tagit sig till det.
Att jag sen tycker vissa flygplatser är så djävla snygga, det är en helt annan historia.
Kram för idag då. Nu kommer min flygbuss...
|
|
