|
|
|
|
|
Söndag (25/3-07)
Då så gott folk. Sista bloggen. Vad har ni lärt er under veckan som gått? Att det inte är okej att betala 9 kr för en låt så länge det är gratis? Har ni övervägt konsekvenserna? Inom en snar framtid ringer det där hemma och följande konversation tar vid: -Ja det är Lena/Lenin. -Hej mitt namn är Julian Casablancas (fyll i med valfri idols namn) och jag tänkte höra vilket mobilabonnemang ni använder idag? -Que? -Jo nu ser ju jag i mina papper att ni ringer med Comviq men vi på Telenor har nu ett erbj… -Va sa ru att du hette sa ru? -Jo jag sa att mitt namn är Julian Casablancas och jag tänkte höra vil… -Kul skämt Mackan. Men fan va lik honom du låter. Som mellansnacket efter ”Last Nite” när han ska introducera ”New York City Cops” på live bootlegen från 2004 du gav mig i julkl… -Men det är ju jag. Julian alltså. (Sjunger en snutt på ”Last Nite”.) -AAAAAAAH. Shit my god. De e ju typ verkligen du? Helt sjukt bah! Varför ringer du mig? -Jo jag tänkte höra vilket mobilabonnemang ni använder idag för Telenor har nu ett erbj… -Vad hände egentligen med The Strokes, blev ni osams eller? Jag svär det var bergis den där subban Drew Barrymores fel eller hur. Shit my god att Fab gifte sig med… -Nej nej nej. Vi är fortfarande bästa vänner. Faktum är att Fab sitter två bås bort här på telemarketing företaget där vi arbetar. Vi hade 6.000 nerladdningar per dag men sålde ingenting så då fick vi ju höja konsertbiljettpriserna istället men ingen hade råd att gå för alla hade bränt lönen på upphottade processorer, RAM minnen och ringsignaler. Så nu jobbar vi här. Vad säger du, är du intresserad av att byta till Telen… -Eh hallå, vi sitter faktiskt och kollar på Lost här. -Då ber jag om ursäkt. Passar det bättre om jag återkommer i m… -KLICK Kanske kommer eran fejvritt popstar tvingas slänga in reklam i sina refränger typ: "last niiite, she saaaid I'M LOVIN' IT" eller worst case scenario, han/hon dyker upp som gubben i lådan i samtliga reklampauser i Lost och gör obarmhärtigt utomordentligt fånig reklam för ELGIGANTEN. Ni har lärt er att det är najsare att vara en vindpinad lekfarbror i sjömanskostym vid Gullbergs kaj än en vettskrämd recluse från Norsborg. Och nästa gång Lisa Milberg kommer till just din mediautbildning för att hålla föredrag i ämnet ”Så påverkade Televisions ”Marquee Moon” alla från Napoleon till postpunken” så kan du luta dig tillbaka i aulans klappstolar och tänka på att Lisa var en ynka röstsedel från att få hålla i ordförandeklubban i Tranåssektionens Guns’N’Roses fan club 1990. Ni vet att när Markus Larsson minns hur Bossens ”The River” räddat hans liv i tonåren är det egentligen Bon Jovis ”Born To Be My Baby” han tänker på. Ni vet nu att när Andres inte skrev roliga sketcher med Killinggänget utförde han ondskefulla experiment på osäkra människor som bara sökte en fadersfigur men fick en låda med Primal Screams dub tolvor uppkörda i arslet av en rastagangster i ett vintrigt Covent Garden istället. Vad har JAG lärt mig då, efter 7 dagar som bloggare? Att det är väldigt enkelt och faktiskt rätt mysigt att sitta i hemmets trygga vrå och spy galla på människor jag aldrig träffat. Satan forbid att jag någonsin träffar dom och att dom läst den här rappakaljan. Våga vägra tjalla kompis säger jag bara. Då skulle man få skämmas minsann. Jag skulle blåneka till allt för att sen i ett obevakat ögonblick lägga benen på ryggen. Ni kanske har märkt att jag inte kräkts på människor som verkar slagsmålsbenägna och det är givetvis en överlevnadsstrategi från min sida. Just in case. Jag har aldrig slagit någon på käften och skulle jag försöka skulle jag förmodligen glömma att knyta näven och bara vifta till lite i luften så där… Jag strök t ex hela torsdagsbloggen där jag skrev att Paolo Roberto är det vidrigaste exemplet på ….. Whoopsi Daisy! Där höll det på att gå åt helvete. Han är inte bara en lean mean killing machine. Jag ser honom även rätt ofta i min del av stan. Mer tacksamt då att låta ådrorna flöda av piss och vinäger innan man knattrar iväg några väl valda ord om Broder Daniel sångaren. Han bor väl ändå i Göteborg? Och honom skulle jag nog fan kunna ta åtminstone. If push comes to shove som man säger i U.S.A. U.S.A förresten. Ja jag vet att dom är högljudda och dom krigar jämt och dom skitar ner och usch för Bush och reclaima allt och om vi inte har biljetter till Hultsfred så kan vi väl göra en happening av det där EU-toppmötet som är i Göteborg samma helg. Jag är så jävla uttråkad och det händer fan aldrig något här i Borås. Kom igen det är rätt nära till Götet och det är gratis. Vi kan kasta 4 kilos stenar i huvudet på folk och om vi åker fast kan vi säga usch för Bush som dom där töntarna utan luva över huvudet och när våra föräldrar som jobbar på Microsoft och Ford har hämtat hem oss från häktet firar vi på Burger King innan vi går och ser Rush Hour 8. Och på tisdag köper vi varsin iPod så vi inte ruttnar på flygresan över till Florida. Ska bli SÅÅ soft att gå på Disney World och sen kolla in Kennedy Space Center och bara va där liksom. Hade tänkt att avsluta den här bloggveckan med en rejäl smäll. Men den slutar nog som Ace Of Bases karriär. Pyser iväg lite diskret som en dålig fis. Har också varit skoj att vara en mästrande besserwisser som häver ur sig sanningar grundade på lika delar gudskomplex och folköl. Men om ni inte någon gång under veckans läsning muttrat för er själva, ”så sant så sant”, bör ni omedelbart säga upp ert medlemsskap i Carolas fan club och komma ut i verkligheten. Kom igen nu. Vattnet är varmt. Och i morgon måndag ska jag mastra den fjärde doublePark skivan och när omslaget är klart och den första singeln käppjagat Martin Stenmarck nerför topplistan med sjumilakliv så kan ni som har 9 kronor köpa den href="http://www.unapromotion.se/doublepark/downloadslist.html">här
Ni som sörjer att denna bloggvecka nått sitt slut och känner abstinensen krypa på men ni har inte en aning om hur doublePark låter så kan jag säga att det låter som den här bloggen med ett backbeat. Och kanske lite vibrafon ibland och piano och gitarrer och från Öckerö Loge hörs dragspel och bas…. href="http://www.afterhoursmusic.net">www.afterhoursmusic.net href="http://www.myspace.com/doublepark ">www.myspace.com/doublepark
Foto: |
Lördag (24/3-07)
Sitter här och saknar Golden Girls. Pantertanter hette den på TV3. Såg för en stund sen ett youtubeklipp när Celine Dion och Anastacia framför ”You Shook Me All Night Long” av AC/DC. Sen kräktes jag en smula och nu sitter jag alltså här och tänker på Rose med det norska påbråt och den slampiga Blanche. Good times. Tittade annars inte så mycket på TV utan valde ut godbitarna ur tablån bara. Golden Girls var bokstavligen russinen i kakan. Läste dock en hel del. Rättare sagt konstant. Såg jag minst två bokstäver i rad så drog sig blicken dit omedelbart. Skyltar, etiketter på WC-ankor och framför allt tidningar. Läste alla kvälls och dagstidningar varje dag. (Enbart kultur och nöjesdelarna vill jag poängtera. Jag är en ytlig människa, god bless...) Magasin och gratistidningar slukades på fik, tunnelbanor och hemma i soffan. En pärla var Andres Lokkos kolumn i en helgbilaga. Där i en topp 10 lista rekommenderade Andres vad som gällde den veckan och det var stor humor må ni tro. Det var ofta någon tv-serie som inte gick i Sverige men Andres hade lagt vantarna på manuset till pilotavsnittet. Och sen var det åtta artister du aldrig hört talas om. Det han rekommenderade med dom var typ en outgiven live version cover dom gjort av något annat band som förmodligen inte existerade eller så kunde han rekommendera ”förhandslyssning av kommande demotolva” och bara för att lappa till läsaren med lite verklighet så var den nionde artisten typ Janet Jackson. Jag brukade tänka att det satt någon stackare i typ Wilhelmina som ägde byns enda par Hush Puppies och han försökte leva efter Andres budord så han sålde sin Lynx 500 för att flyga till London men blev rånad i Brixton när han letade efter den där gatuförsäljaren med alla remixade bootlegs och fick han någonsin tag i någon av dom heta skivorna så var det 9 nya som gällde nästa vecka och hans fynd var nu paria i Andres värld. Jag kan inte nog understryka att jag inte var som killen från Wilhelmina. Mitt läsande var snarare en sjukdom än att vilja vara killen med koll. I min skivsamling eller garderob finns det inte mycket som fått godkänt stämpeln av recensenterna. Faktum är att om du vill vara hundra på att du endast äger skivor som alltid är 100% RÄTT, som aldrig dissas och alltid hyllas, så ska du bara äga 3 skivor. Aptråkigt. Men väldigt billigt förstås. Efter att ha läst 1 miljard recensioner börjar man se mönster och vilka referenser dom älskar att slänga ur sig. Nu undrar ni som är osäkra människor utan egen smak vilka dom 3 skivorna är. Dom som är helt fool proof att ha i bokhyllan. Dom som gör dig untouchable i de mest bajsnödiga av sällskap. Here we go, det är bara att bocka av och se om ni också kan få jobb på Nöjesguiden: Mezzanine - Massive Attack Odelay – Beck Transformer - Lou Reed Eller om det var ”Rock’N’Roll Animal” kanske jag minns inte riktigt. Bäst ni avvaktar med Lou Reed och håller nere mängden skivor till 2 st. Ni ska tro att det blev liv i luckan på redaktionerna när någon råkade läsa texten till ”You Get What You Give” med New Radicals. New Radicals var månadens crrrredraket men så sjunger karln att Beck är en sellout och Beck som gjorde ”Odelay” och allt, och vilket ben ska man nu stå på? –De e nå knas här asså. Va fan e re som pågår? hördes runt om hela Södermalm tills man bestämde sig för att hålla ett rådslag på neutral mark och redan samma eftermiddag på Sosta beslutades det att Beck fick fortsatt förtroende. På Fredsgatan 12 kan du än idag höra gamla redaktionsrävars målande berättelser om ”Kalabaliken I STHLM”. Min lässjukdom ledde till att jag kunde läsa 5 olika recensioner av en film eller skiva jag aldrig någonsin hade intentionen att konsumera. Det enda du får ut av det i praktiken är att kunna avsluta meningar åt folk som ska berätta om en film dom sett och vill få det att låta som att det är deras egna ord fast det är citerat rakt av från något du läste medan du väntade på dom på fiket. -Och sättet som hon skildrar dödens flyktighet på kändes…. -så febrilt angeläget och skakande. Blow me! Jag började se ut som Stephen Hawking av allt läsande. Sen fick jag barn. Det blev räddningen. Trappade ner till att endast läsa DNs kultur och sportdelar. Sen fick jag ett barn till och nu är jag en hårsmån från att gå och se Göta Kanal 2 och göra det till årets enda biobesök eftersom jag inte vet om det existerar något annat på biorepertoaren. Risken är överhängande att årets enda skivköp blir Tomas Ledins samling ”Sånger Att Karva Upp Handlederna Till” som släpps lagom till jul. href="http://www.afterhoursmusic.net">www.afterhoursmusic.net href="http://www.myspace.com/doublepark ">www.myspace.com/doublepark
Foto:
Foto: |
Fredag (23/3-07)
När bandmedlemmar bryter sig ur och gör soloplattor brukar det oftast sluta rätt illa. Alla minns vi besvikelsen vi kände första gången skivan ”Herman Ze German” från Scorpions trummis Herman Rarebell hamnade på skivtallriken. Om det är några som brukar lyckas så är det sångarna. Basister däremot... Om jag på ett poetiskt sätt ska beskriva att basisten från Broder Daniel har lyckats så bra måste jag jämföra det med när en ståtlig maskros reser sig ur asfalten vid en solkig väggren på väg 70 någonstans mellan Enköping och Sala. Hade jag satsat 1 krona på det…….MIRAKLET ligger närmast på tungan, hos en bettingbyrå för ca 10 år sedan, skulle Bill Gates, Ted Turner och Sultanen av Brunei arbeta som dasspapper till mina tre kungspudlar idag. Det mest spektakulära naturfenomen världen någonsin skådat sedan Big Bang. Den där ”alla har en vän med en bil” är fin och ”Kom Igen Lena” är bra och alla hans hits har ett briljant trumspel. Svängigt, originellt och smakfullt hela vägen. Man blir avis. Vet inte om det är han själv som trummar eller om det är han från Soundtrack Of Our Lives som ser ut som John Pohlman men grymt bra spelat är det i alla fall. Håkan Hellström har en bra balans mellan att i intervjuer vara enormt sympatisk med allt vad det innebär och extremt äppelkäck på scenen vilket passar just hans musik väl. MEN…..det käcka funkar inte på alla. Det smittar och muterar till avarter han nog aldrig kunnat förutse. Var på indieklubb för första och enda gången för några år sedan. När HH börjar spelas i högtalarna fullkomligt flyger allt folk som under lång lugg stirrat på sina Converse hela kvällen upp på dansgolvet som på en given signal och från ingenstans har dom fått på sig sådana där euforihattar som HH har och dom viftar med dom som i en gammal pilsnerfilm (tjenare tjenare Stickan) och dansar som Elaine i Seinfeld och kör höga knäuppdrag på stället. ”Vad i helv...” säger jag högt till ingen eftersom jag nu står helt själv i baren. Nog för att han svänger men låtarna som spelades innan var ju inga obskyra wienervalser direkt. Jag gillar David Lee Roth men börjar inte roundkicka och köra frivolter bara för att något geni till DJ (mer om den yrkeskåren senare) sätter på lite VH. Jag gillar Oasis men ställer inte ihop hälarna, gungar på knäna och kör ut gamnacken när ”Some Might Say” hörs lite oväntat bland electrobajset. (Måste erkänna att jag skulle moonwalka rakt av ifall jag bara kunde, var jag än befinner mig när ”Billie Jean” spelas. Har övat och övat i snart 25 år men jag får fan inte till det.) När slutade man säga: ”Jaa! Jag älskar den här låten”, och sen trallade man med lite. Jag har tidigare varit gitarrlärare för barn (nästan ingen grät under lektionerna) och ungdomar och brukade fråga vad dom gillar för musik. Samtliga tjejer jag undervisade under dom 3 åren som var mellan 15-18 svarade ”Håkan”. Inget efternamn. Visste ni att han uppnått den där Silvia statusen när man inte behöver ett efternamn längre? Coolt. Det dessa elever hade gemensamt förutom musiksmaken var att dom alla var extremt trevliga. Precis som Håkan alltså. Har i och för sig aldrig träffat karln och han kanske brukar ta opium rektalt medan han skjuter paintball på dagisbarn när kamerorna slocknat men han ger intrycket av att vara en hybrid mellan Ronald McDonald och Dalai Lama. (Kom igen, det var en komplimang. Jag älskar McDonalds.) Vet inte om trevliga människor dras till Håkan eller om det är han som liksom GÖR dom trevliga. Hur som helst. Soft att vara Håkan och ha sådana fans. Dom kanske vill ha en kram? Ge honom ett gosedjur? Eller bara tala om hur bra han är? Haja då vilken mardröm att vara Carola? Inte för att hon är hon men att ha dom fansen. Spelade vid samma tillställning som henne en gång. (Vi spelade efter konserten medan hennes publik utrymde lokalen.) För att komma till vår lilla scen var jag tvungen att gå igenom publiken medan hon spelade och jag kan säga att det är ett under att jag sitter här och bloggar idag. Hallelujah! Tänk er 2000 Marit Paulsen (när hon var 35-40) look-a-likes och samtliga har den där blicken som Carola har. Ni vet vilken jag menar. Det där självförtroendet taxichaufförer i katolska länder har, som bara gasar och gasar med blicken fäst på krucifixet som dinglar runt backspegeln, och så länge det hänger där kommer dom undan med vad som helst medan du sitter där nykter och tårarna rinner för i baksätet sitter dina vackra avkommor utan svenska godkända barnstolar och kiknar av skratt och säger att det är som Vilda Musen på Gjöna Lund men du ser dom hjärtskärande rubrikerna i Expressen framför dig innan du saligt stapplar ut framför entrén till Agualand. ”Mitt I Ett Äventyr” gick över i ”Fångad Av En Stormvind” medan jag kämpade för mitt liv. Det var som det där Gatloppet eller vad det kallades i Gladiatorerna om ni som inte hade ett liv när det gick minns det. Flög som en kallsvettig vante där i folkmassan och tyckte mig höra Casper Janebrinks ljuva stämma sjunga ”jag är som en boll i ett flipperspel..….a ha haaa..”. Tror ni Carolas fans nöjer sig med en kram? Oj oj oj. Det är snarare ett fast grepp om den lilla underarmen och ett väsande ”nu är det du som lyssnar på mig…..fattaru hur mycket pengar jag har lagt ner på dig under åren…..STÅ STILL…nu döper du ditt nästa barn efter mig or I will STRIKE DOWN UPON THEE WITH..... href="http://www.afterhoursmusic.net">www.afterhoursmusic.net href="http://www.myspace.com/doublepark ">www.myspace.com/doublepark
Foto:
Foto: |
Torsdag (22/3-07)
Oh boy sitter jag här med en dumstrut or what? Har precis kollat in lite andra bloggar på den här sajten och inser att jag helt missuppfattat det här med bloggande. Ni vill ha turnéanekdoter och här jag skrivit 3 B-uppsatser i ämnet ”Året var 1985”. Guu va dum jag känner mig. Får försöka muntra upp det hela med lite fina bilder och en trevlig högst personlig turnéanekdot. Det här utspelar sig mellan 1997-1999. Inte helt dagsfärskt stoff kanske men håll till godo. När jag och killarna jag spelade med satt där i en Ford Escort på väg till Östersund eller Trollhättan eller Fagersta för att spela Green Day för packade 50-åringar och det känns som man är på väg till sin egen begravning och man är övertygad om att man ska dö för trummisen som kör rökte tydligen på bakom en bensinmack i Örebro och gitarristen kräks genom sidorutan i 110 blås fast man bara får köra typ 80 med det vobblande släpet som för övrigt är större än själva bilen och benen domnade redan i Södertälje för vi har långa ben eftersom vi är stiliga killar tills vi fick en ny pygmétrummis som totalt fuckade upp symmetrin och trummisen efter honom var blott 3 äpplen hög och ett tag såg vi honom inte ens bakom trummorna men det visade sig att han hade slutat.
Det är då den svenska avundsjukan och bitterheten mullrar in.
Vi fantiserade om en buss. Bussen är på väg mot ett enormt stup och på vägen dit plockar den upp diverse passagerare.
Olle Ljungström fick alltid köra bussen. Sen såg man honom på Knesset och tyckte att han var ju en riktigt kul kille och kanske han inte ska vara med på bussen trots allt. På väg hem från giget spelar radion ”Överallt” och med ens är Olle tillbaka bakom ratten igen. Gasen i botten. Långt långt fram i bussen satt Ace Of Base (föga förvånande va) och drog Kålle och Ada vitsar med Yaki Da. Latin Kings var ofta med på färden men nu på senare år såg jag ett reportage där någon av dom pratade om sin dotter och vilka framtidsförhoppningar han hade för henne och plötsligt ville jag inte alls att han skulle vara med på bussen. Man wimpar ur fullständigt när man själv får barn. Förmågan att känna empati skjuter i höjden och det räcker inte med att tårarna rinner som kranar när man ser utsatta barn på tv, man börjar sympatisera med kändisar som fått barn samtidigt som en själv. Vilka mer satt på bussen? Hmm låt mig tänka. Ni får ursäkta att minnet sviker men det var som sagt ett bra tag sedan och ingen av dom här artisterna har någon karriär längre så ni yngre läsarna vet förmodligen inte vilka dom flesta är. Eddie Vedder! Självskriven. Killarna i Yvonne såklart och Joakim Hillson. Uj uj uj. Joakim Hillson. Vilka minnen som väcks upp här. Hur som helst, jag vet att ni saknar ett namn och han är inte bortglömd och han klarade sig aldrig undan. Längst fram på utsidan av bussen, precis framför grillen, som en galjonsfigur, fasttejpad med gaffa som slitits av ett micstativ på en punkklubb/bordell i Madrid satt förstås sångaren i Broder Daniel. Sveriges Ritchie Blackmore. Inte musikaliskt alltså utan i det avseendet att han såg ut som en gammal gubbe i början av karriären och några skivor senare har han jobbat sig ner till att se ut som sin faktiska ålder. Skumt fenomen. Mycket skumt. Och lite skrämmande. Något att skrämma små barn med. Ät upp jalapenon nu annars kommer sångaren i Broder Daniel och river av ett a capella medley. Vill tacka för alla trevliga mail jag fått dom senaste dagarna. T ex skriver signaturen ”Göran” så här: Bra där! Skall följa dig under veckan. Räknar dock med att du sista dagen avslutar med låg under-bältes-humor och rena personangrepp!! Kära Göran, kommer inte att ske men tack för ditt engagemang. Tänkte runda av med att lägga upp några bilder och citera lite musikerhumor jag såg i ett magasin. What’s the difference between the James Last Orchestra and a bull? The bull has the horns up front and the asshole in the back. href="http://www.afterhoursmusic.net">www.afterhoursmusic.net href="http://www.myspace.com/doublepark ">www.myspace.com/doublepark
Foto:
Foto: |
Onsdag (21/3-07)
För er som tyckte måndagens blogg var 2 minuter ni aldrig får tillbaka tänker jag själa 1 till. Avsnitt 2 i hur landet låg runt 1985. 10 % av tonåringarna var hårdrockare. Ungefär 5-6 hårdrocksband per år kom till Sverige och sålde ut Hovet och Scandinavium. 0.02% var synthare (inte mycket till krig att tala om men dom tog i alla fall ställning, respekt). Dom fick hålla till godo med en och annan Depeche Mode konsert that’s it. Där fick dom 35 syntharna från hela vårt avlånga land (Saltsjöbaden) trängas med nästa kategori. De som kallade sig allätare. Den stora grå massan. Gemene man. Dom gjorde ingen skillnad på Michael Jackson, Herreys, eller The Police. Gick det på radio eller var med i Melodifestivalen fick det automatiskt en kvalitetsstämpel. Precis som det är idag för samma människor som numera blivit mellan 30 och 40 år. ”Det här (Robbie W, Ledin, Shakira) har jag hört talas om/hört förut det här gillar jag.” Minns att folk biljettköade till Tina Turner och Eurythmics var och varannan dag. Kan dock inte minnas något köande till Smiths eller Pixies. Kanske var dom aldrig här? Märkligt, efterfrågan måste ha varit MASSIV med tanke på alla svenskar som växte upp med dom. Alla som började spela i band 1985 var hårdrockare och spelade hårdrock. Punkt slut. Träffar du någon 30-nånting som säger att det var Kajagogo som fick honom att börja spela gitarr så träffar du en lögnare. En av dom där som köade till Smiths. En och annan i generationen före måhända ha börjat spela p g a punken. Annars måste jag säga att punkens inflytande på svensk ungdom har överdrivits enormt. Är i ödmjukhetens namn för ung för att uttala mig men jag minns bara en Staffan Hildebrand kortfilm som hette typ ”PUNKMORDET - Natten då Roger mördades”. Kunde skymta någon med spikes och trasiga kläder på tunnelbanan men det visade sig oftast vara en uteliggare med personlig stil. När jag tänker efter fanns det någon enstaka gång ett punkband med övervintrade 19-åringar som uppträdde på fritidsgården med oss knattar. 1 punkband och 7 hårdrocksband. Så här såg affischen ut. Lördagsrock på Gårn 18.00 Fistkillers 18.30 Rising Lovebonez 19.00 Mått Lisa (punkbandet) 19.30 Black Wizard 20.00 saft och bulle i caféterian 20.30 Need For Speed 21.00 Solitude 21.30 Metal Hurricane 22.00 Raging Forces Och fritidsledaren som höll i evenemanget gillade Mats Ronander. Träslöjdslärarna gick igång på Cream. Och våra föräldrar hade inte en maskis (slang för maskerad, gick inte att kröka utan lösnäsa och nätstrumpor) utan det senaste James Last alstret på skivtallriken. Tror han är/var tysk. (Borde googla det men nästa steg blir att ange källförteckning och jag är rätt full av skit måste jag erkänna.) James Last släppte ca 15 skivor om året. Framförda av ett enormt band och en kör som bara na na na eller la la lallade melodin (ingen text för då kanske publiken börjar tänka istället för att dansa, precis som dagens klubbmusik alltså) till James tolkningar av ”All Of Me” eller ”Fireball” med Deep Purple. På tal om smutspunkare…vad är grejen med att dom alltid måste sitta på marken? Det kan stå en tom bänk där dom väntar vid busshållplatsen eller utanför apoteket eller var som helst men ändå envisas dom med att sitta bredvid på asfalten. Med en folköl i handen. Som om livet vore en enda Roskildefestival. Det är bara D.A.D och lite duggregn som fattas. Shit vad Ebba Grön var dåliga förresten. Dom är hela anledningen till att jag aldrig åker buss på kvällar och nätter längre. Måste jag sitta framför några låtsasfulla fjortisar som sjunger ”Staten Och Kapitalet” på väg hem till villan i Bromma en gång till vet jag inte vad jag gör. Jag är gammal, trött och har aldrig gjort en fluga förnär. Tycker jag förtjänar att färdas med lite värdighet så här på ålderns höst. ”Jerrys Final Thought” Kan ni inte sluta kalla Morrissey för Moz och kan inte Per Bjurman sluta kalla Kungen för Tjabo och Thåström för Pimme och kan inte Thåström sluta kalla sig för Thåström för det är ett så jävla ruttet artistnamn så det liknar ingenting. doublePark låter exotiskt i jämförelse. Thåström är lika spännande som Bergström eller Lindström plus att det påminner om tåsvett eller är det bara jag som gjort den associationen sedan barnsben. href="http://www.afterhoursmusic.net">www.afterhoursmusic.net href="http://www.myspace.com/doublepark ">www.myspace.com/doublepark
Foto:
Foto: |
Tisdag (20/3-07)
Inser att jag igår borde passat på att vara strategisk och pusha för min musik istället för att skriva dravel. En kort presentation är på sin plats. Jag har släppt 3 album under namnet doublePark. ”Orange Drive To Seer Street” Bra skiva (bättre än dom flesta) så köp den. ”After Hours” (tillsammans med Lars Sköld, trummis från goth/satanisttothemax bandet Tiamat) Ett mästerverk den med, får inte missas. ”My Destroyer” kom i september förra året. Fick bra respons på radio med 2 av låtarna och framför allt då med ”I Don’t Want To Party” som folk tyckte var lustigt ironisk och catchy fast jag menade vartenda ord och inte trodde någon skulle fatta vad som var refrängen. Okej det var inte Frank Zappa men heller inte Venga Boys ”Boom Boom Boom”. När jag säger ”bra respons på radio” jämför jag med mina egna tidigare (relativt uteblivande) framgångar. ”I Don’t Want To Party” gick på så kallad rotation i tolv veckor i P3, P4, P5 samt diverse landsortsstationer och podcasts och allt vad det heter. Jämfört med Shakiras ”Hips Don’t Lie” så var den en fis i cyberrymden men jag blev jätteglad. ”My Destroyer” är den bästa av de tre så ska du bara köpa en (snälla köp alla) så köp den. På tal om att köpa… När är det alla musikkonsumenter kommer börja betala för musik på nätet? Har dom informerats om att möjligheten finns? CD-skivan har dödförklarats ett par år nu och bortsett från schlagersamlingsskivan som säljer mer än Thriller så verkar den profetian ha slagit in. Ska inte näthandeln och skivaffärerna överlappa varandra eller lever vi nu i artisternas istid? Skivaffärer är som dinosaurierna, sen kommer en lång tid då ingen ny musik görs för att dom som kan göra den sitter i ICA kassan eller spelar i coverband för att inte svälta. Efter några tusen år då man tröttnat på att höra till och med Pet Sounds och Hunky Dory kryper folket till korset och säger:
-Okej då. Här har ru nio spänn bara du gör en ny låt. Fan 9 kr. Vilket jävla rån asså men hör jag ”Changes” en gång till skjuter jag mig. -Men varför surar du, undrar bohemen i ICA kassan? Du betalade glatt 20 kr för en ringsignal där du fick en instrumental polyfonisk version av enbart refrängen men du ville inte betala 9 kr för hela själva låten? -Åh meh? Den var ju gratis ju. -A ha. Var det bra så? (mummel..mummel….sug min….mummel..mummel) -Näh, ett paket röda Prince också tack. -Det blir 4009:- tack. -VA? Har sossarna höjt ciggen igen!!! -Nej. 9:- av slutsumman är för låten. -Åh du din girigbuk. Jag skulle också kunnat bli artist om jag inte varit upptagen med innebandyn och att hacka på den där taniga hippien som strök runt i skolkorridorerna med ett gitarrfodral under armen. -Eh alltså…Dom där 9 delas upp mellan nätbutiken, nätdistributören, NCB, skivbolagets anställda, producenten, musikerna samt låtskrivaren. -Okej då tar jag bara ciggen. Har lite brådis. Måste tjacka nya ringsignaler. Kan jag ta en papperskasse till ciggen? -Det blir 1,50. -Soft. Inser att det omslag jag ska göra till kommande skivan nog blir det sista jag gör. Lite vemodigt. Har gjort omslag sen jag var 10 år. Innan jag ens hade hållit i en gitarr och ännu inte bestämt mig för om jag skulle bli fotbollsproffs som Eder, rocksångare som Elvis eller superhjälte som Spindelmannen. Önskar ibland att jag satsat på alternativ 1 och 3. Anyhoo…omslag till band som Black Shadows, Dist, Force och Solitude gjordes med tusch, lim och stor entusiasm för att klippas till och snyggt glida ner i kassettfodralet. När jag efter ett par år sen till och med hade en kassett jag själv faktiskt sjöng på var det en stor bonus.
Nä nu måste jag kolla om jag fått någon ny friend på myspace. Flest friends när man dör vinner.
href="http://www.afterhoursmusic.net">www.afterhoursmusic.net href="http://www.myspace.com/doublepark ">www.myspace.com/doublepark
Foto:
Foto: |
Måndag (19/3-07)
Okej. Tänkte börja med att alienera hälften av alla potentiella skivköpare där ute genom att tala om hur landet ligger. Till dig som växt upp med Håkan Hellström och den incestuösa Göteborgsmaffian och kan allt om dom och älskar varje ton dom tar. Efter att du läst 600 intervjuer med idolerna och fått inpräntat att The Smiths är the shit och förmodligen borde även du lyssna på det som Håkan säger är bättre än till och med Håkan. Och alla recensenter och musikjournalister instämmer i hyllningskören och hävdar att dom varit Moz med Morrissey sen 1985. HA! Dom är fulla av skit.
Ingen i Sverige lyssnade på The Smiths när det begav sig. Absolut INGEN. Ingen förutom möjligtvis Andres Lokko (han hörde demoversionen av Oasis första singel över telefon i ett samtal med Noel Gallagher 9 år innan bandet bildades) och någon annan stackare som fick en Smiths singel i julklapp av mostern som varit i London fast han/hon egentligen önskat sig Eurythmics men gav det en chans för att han/hon inte stod ut med tystnaden. Så du behöver inte känna dig ohipp och efterbliven. Dom värsta pajaserna berättar extatiskt om någon konsert dom bevittnat och hur dom lade påskliljor vid ”den allsmäktiges fötter” men det visar sig att dom var 2 år då konserten genomfördes. Dom halvprofessionella springer åtminstone ut (efter att dom förstått vad som gäller den här månaden) och handlar upp hela katalogen med dessa band för att kunna hävda att dom varit med sedan dag 1. Misstaget är att dom köper allt på CD, vilket inte existerade när det begav sig. Mitt tips till er som vill ha lite trovärdighet till er livslögn är att åka till typ Sussex, gå på loppis och köp slitna vinylexemplar och som pricken över i, be någon 12-åring (om ni inte är 12 själva förstås) att skriva 10 kärleksbrev och ha konvoluten som skrivunderlägg så att det känns på strukturen att den här skivan hjälpte dig genom dom tuffa åren. Är du superseriös (och halvpsykopat) ska du även leta upp gamla klistermärken med typ papegojmotiv eller en fotboll, vad för barnsligt och färgglatt som helst bara det står ditt namn på. Sådana hade alla 1985 och dom placerades på t ex skolböcker, dörren till pojk/flickrummet och ibland på skivomslag. Kanske kan du åka hem till någon 70-talist med samma namn som du och be att få gå igenom nostalgikartongen på vinden. Där kan du hitta en massa nyttig dynga (dock ej skivor med The Smiths) och med lite tur finns där en sänglampa eller en Salomon ryggsäck med ett klistermärke föreställande en tuff blixt och namnet PETER/ERIKA med stora bokstäver.
Tyvärr hette ingen Oliver eller Wilma på den tiden så antaglingen går du därifrån tomhänt. MEN om du mot all förmodan heter Peter/Erika och inser att klistermärket sitter som gjutet….. testa att sänka ner sänglampan i vatten så släpper det nog och när du är hemma och märket har torkat kluttar du på lite lim, placerar märket i ett hörn på konvolutet samt lägger några telefonkataloger på som vikt. Sen bjuder du hem tvivlarna/vännerna till en introtävlingskväll och när dom inte sätter introt på den där nionde låten från den svåra andra plattan räcker du lite blasé över konvulutet och försöker att inte hånle. Hade det nu gällt ett annat band. Ett som är åtminstone en gnutta laddat med sex så skulle du få ligga innan nästa intro. Håkan/The Smiths utläggningen går förstås att applicera på en massa andra liknande fall. Till exempel Nirvana/Pixies eller Hellacopters/MC5. Ingen i Sverige lyssnade på Pixies eller MC5 när dom höll på heller. Ville bara klargöra det ifall ni inte förstått ovanstående resonemang. Har inget emot någon av nämnda artister eftersom inte heller jag lyssnat, men dom utgör lysande exempel på hur löjligt det blir när folk förnekar sin Twisted Sister period eller att dom tyckte Howard Jones var bara så cool med den bärbara Robert Wells synthen och mimdansaren. Jag lyssnade bl a på Dokken och Duran Duran (band som verkligen inte tålt tidens tand) när jag borde lyssnat på Led Zeppelin och Fleetwood Mac istället. Dom var inte så balla 1985 och jag hajade inte Zeppelins storhet förrän jag var 21 och Fleetwood Mac upptäckte jag för knappt två år sedan. Jag är född 1972. The Bands skivor är inte sämre bara för att du lyssnar på dom först 30 år efter utgivningen så slappna av. Det finns betydligt värre saker att önska ogjort från tonåren än vissa skivinköp. Om Fredrik Virtanen erkände hur många sömnlösa nätter han önskat att han var Jon Bon Jovi och att snygga tjejen i 9b var som hon i videon skulle vi kanske kunna uppbåda en gnutta respekt för karln och rent av tänka, ”vad gulligt”.
Foto:
Foto: |
|
|
